våga vara förälder, våga vara familj.....

Fria uppfostran. Den pratade min pappa om när jag växte upp. Jag fick inte riktigt kläm på vad det innebar eftersom mina föräldrar var inte så fria i sin uppfostran av mig. Dom var faktiskt helt enkelt ganska tuffa, trots deras unga ålder. Mamma var 18 år när hon fick mig och pappa var 20. När de gifte sig när jag var ett var de alltså riktigt, riktigt unga, och pappa var fin i sin uniform då han låg i lumpen, och mamma var som en prinsessa med vit klänning, fluffig slöja och guldkrona. Själv hade jag tydligen påssjuka och satt som en hamster i mitten med bulliga kinder och febrig blick.

nåväl, trots deras ringa ålder, kunde man därmed tro att just dom hängde på det där med fria uppfostran. Pappa trodde nog det, men jag kan nog skriva under att så inte var fallet.
Alla år, var jag den som skulle vara inne tidigast, mycket hårt hållen vad det gällde tider mm.
Kom jag försent, blev det utegångsförbud, utan förhandling.

Det var många gånger urtrist att alltid vara den som var tvungen att gå hem tidigast. Det var inte särskilt hipp.
Så, jag är inte helt säker på att "fria uppfostran" ens existerade i vårt hem.

Men jag kan dock tycka att något riktigt eländigt har hänt med uppfostran under åren iallafall.
Vågar man inte vara förälder längre, eller vad är det som har hänt?
Gjorde den sk fria uppfostran kommande generation till hopplösa föräldrar som inte vet hur man förhåller sig till sina och andras barn?
Funderat ofta på det.
Och så tycker jag att man lägger ner för mycket krut på att skylla på varandra och samhället när det inte fungerar. Vad är det för ansvar, och glömmer vi bort att det är vi själva som är samhälle?
Jag önskar vi kunde ta tillbaka föräldrarrollen och våga vara just förälder och våga vara den som fostrar och står som förebild till de unga som växer upp. Dessutom måste vi bättre finnas som en tillgång till våra barn och ungdomar. Med det menar jag även att vi måste se över all energi vi lägger på själva diskussionerna där det manglas jämställdhet, samhällsansvar och vuxennärvaro.....
När ska vi kanske inse, att barnen behöver en förälder mycket mer hemma? Har vi tappat kontrollen över vikten, glädjen och stunden över att vara förälder?
Det jagas position på arbetsmarknaden, och barnafödande och familjeliv är faktiskt hårt lidande av att vara otroligt splittrande.
Varför tillåter vi oss inte själva att satsa på just familjelivet och fokusera på det?

Då kommer vi in på jämställdhetsfrågorna. Då bränns det förstås, men jag tar risken.
Jag jobbade deltid när mina barn växte upp. Min dåvarande man jobbade till sjöss så det kändes naturligt eftersom det minst 6 månader om året var endast en förälder hemma.

Den tiden med barnen, vill jag inte för någonting i världen byta bort. Att vara med dom, vara familj och ta hand om varandra är en god tid i livet som måste tas tillvara.
Karriär?
Vad vill man ha ut av livet? Och vilket ansvar ska man ta?
Det var självklart knapert som tusan, å andra sidan lär man sig många viktiga saker för att få fina dagar. Det är lycka, kärlek och belöning.

Fortsättning följer....