våga vara förälder, våga vara familj.....

Fria uppfostran. Den pratade min pappa om när jag växte upp. Jag fick inte riktigt kläm på vad det innebar eftersom mina föräldrar var inte så fria i sin uppfostran av mig. Dom var faktiskt helt enkelt ganska tuffa, trots deras unga ålder. Mamma var 18 år när hon fick mig och pappa var 20. När de gifte sig när jag var ett var de alltså riktigt, riktigt unga, och pappa var fin i sin uniform då han låg i lumpen, och mamma var som en prinsessa med vit klänning, fluffig slöja och guldkrona. Själv hade jag tydligen påssjuka och satt som en hamster i mitten med bulliga kinder och febrig blick.

nåväl, trots deras ringa ålder, kunde man därmed tro att just dom hängde på det där med fria uppfostran. Pappa trodde nog det, men jag kan nog skriva under att så inte var fallet.
Alla år, var jag den som skulle vara inne tidigast, mycket hårt hållen vad det gällde tider mm.
Kom jag försent, blev det utegångsförbud, utan förhandling.

Det var många gånger urtrist att alltid vara den som var tvungen att gå hem tidigast. Det var inte särskilt hipp.
Så, jag är inte helt säker på att "fria uppfostran" ens existerade i vårt hem.

Men jag kan dock tycka att något riktigt eländigt har hänt med uppfostran under åren iallafall.
Vågar man inte vara förälder längre, eller vad är det som har hänt?
Gjorde den sk fria uppfostran kommande generation till hopplösa föräldrar som inte vet hur man förhåller sig till sina och andras barn?
Funderat ofta på det.
Och så tycker jag att man lägger ner för mycket krut på att skylla på varandra och samhället när det inte fungerar. Vad är det för ansvar, och glömmer vi bort att det är vi själva som är samhälle?
Jag önskar vi kunde ta tillbaka föräldrarrollen och våga vara just förälder och våga vara den som fostrar och står som förebild till de unga som växer upp. Dessutom måste vi bättre finnas som en tillgång till våra barn och ungdomar. Med det menar jag även att vi måste se över all energi vi lägger på själva diskussionerna där det manglas jämställdhet, samhällsansvar och vuxennärvaro.....
När ska vi kanske inse, att barnen behöver en förälder mycket mer hemma? Har vi tappat kontrollen över vikten, glädjen och stunden över att vara förälder?
Det jagas position på arbetsmarknaden, och barnafödande och familjeliv är faktiskt hårt lidande av att vara otroligt splittrande.
Varför tillåter vi oss inte själva att satsa på just familjelivet och fokusera på det?

Då kommer vi in på jämställdhetsfrågorna. Då bränns det förstås, men jag tar risken.
Jag jobbade deltid när mina barn växte upp. Min dåvarande man jobbade till sjöss så det kändes naturligt eftersom det minst 6 månader om året var endast en förälder hemma.

Den tiden med barnen, vill jag inte för någonting i världen byta bort. Att vara med dom, vara familj och ta hand om varandra är en god tid i livet som måste tas tillvara.
Karriär?
Vad vill man ha ut av livet? Och vilket ansvar ska man ta?
Det var självklart knapert som tusan, å andra sidan lär man sig många viktiga saker för att få fina dagar. Det är lycka, kärlek och belöning.

Fortsättning följer....

Man har det helt enkelt riktigt bra.....

Fick ett sms på eftermiddagen. En av mina arbetskamrater undrade om jag kunde börja jobba lite tidigare.

Just nu räknar jag nästan minuter, eftersom det är så mycket att göra. Hemmet ska pysslas om, snyggas till och fejas till lördag.
Hjälpt/hjälper älskade maken med svärföräldrarnas lägenhet, och dras samtidigt med ett läge där astman gör sig påmind...... det kallas stress.

Nåväl, klart jag åkte in tidigare, undrade förstås varför, men fick inget vettigt svar. Jaja, allt behöver jag ju inte veta......

Men det var en fin överraskning som väntade!

Min fina brukare hade ordnat fikabord med levande ljus, nybakad chokladkaka, the och riktigt mys!

Har jag det bra eller?

Så kvällis blev hemskickad, och min fina brukare och jag filosoferade över killar, jobb, dans mm och drack vårt goda the. Riktigt härligt mysigt!

Sen gjorde vi som vi brukade, Läste några kapitel ur en bok. Det borde fler pröva på för det är ett underbart sätt att avsluta dagen på, och det ger en fin samhörighet. Att göra sånt tillsammans.

Så nu sitter jag här med ett leende, och tycker att jag för tillfället har det allra bäst i världen. Knäck det, den som kan!

Varmt Liza

Dagens tänk och citat.....

Ännu ett kvällstänk......

Om man lurar och kör rävspel med sina kamrater för att nå toppen,
är det verkligen inte klädsamt att i självömkan undra varför man är så ensam där uppe......

Liza

Dagens tänk och citat......

Spelar du med falska kort i min närhet,
får du räkna med att jag synar........


Liza

Snart är det 50 år sedan man öppnade ögonen....

Sista oktober fyller jag 50 år. Jag har lite problem med det. Inte åldern, men det där med att fira.
Sånt generar mig. Ja det är faktiskt sant. Försökte förtvivlat komma på vart jag skulle ta vägen för att slippa vara hemma, men insåg att jag handlade paradoxalt. Jag kräver nämligen att andra ska vara hemma, när dom fyller år,så att jag får fira.
För det är roligt,
men inte när jag själv står i centrum.

Jag gillar centrum, när jag är i rollen som någon. T ex som ersättare i socialnämnden, som personlig assistent på jobbet, debattören i tidningen mm.
Det går alldeles utmärkt.
Men inte lika utmärkt när jag ska vara bara jag.
Tro det eller ej, men jag är väldigt blyg. När jag är bara jag.

När jag är bara jag umgås jag helst bara med familjen och en handfull nära. Ett enkelt, men fridfullt liv som jag fyller med trädgård, bokförfattande, älskade maken och mina två underbara döttrar. Jorå, dom är vuxna nu......
Min diagnos ADHD/asperger kräver dessutom lugn som jordar mig mellan jobb och politik.
Eftersom jag behöver den vilan, finns inte utrymme till större umgänge.

Jag tror att uppfostran har stor betydelse. Mina föräldrar var mycket försiktiga, åkte gärna bort till stora släkten ( jag har ca 40 kusiner!) men dom ville inte störa andra med att bjuda in själva till egna födelsedagar mm.
Jag tror sånt sitter i, man ska inte störa.....
Min diagnos har naturligtvis betydelse i sammanhanget, men/och hur, blir lite invecklat att förklara. Konstaterar endast, att jag har accepterat hur läget är, att jag har svårt att tolka människor och att jag själv kan ha svårt att uttrycka mig rättvist.

Kanske en naken beskrivning av mig själv, men det är en verklighet och inte alls en självömkan. Jag är glad att jag numera är insatt i det och på det viset kan jag försöka gära förändringar, trots att jag knappt förstår dem.

Så, nu går det inte att backa, annons kommer i tidningen på måndag att jag välkomnar dem som vill fira mig.

Otroligt läskigt, otroligt svårt och jag vill helst åka till månen.
Men jag försöker ta mig igenom läget, och håller kaffepannan varm på dagen.

Varmt Liza

En röst med hjärta och hjärna.....

Jag är riktigt glad över det rödgröna samarbetet. Jag är framtidsnyfiken på utvecklingen med miljöpartiet som har varit just sin miljö trogen ända från början.
Det jag gillar med miljöpartiet är, att mesiga är det absolut sista dom är. Och det gör att det rödgröna samarbetet är spännande. Tre partier med mål, ett samarbete och ändå självständiga och fasta i sina respektive politiska grenar.

Jag tror inte ens att det kommer att bli särskilt svårt att samarbeta. Självklart kommer förhandlingsbordet besökas ofta men det är ett sunt tecken med tanke på den sittande regeringen som sväljer allt moderaterna säger, för maktens tjusning.

Maktens tjusning, är för många det huvudsakliga istället för att använda "makten" till att göra något vettigt för folket.

Man glömmer folkets röst för egna syften, som har varit väl dolda. För inte kan vi väl påstå att borgarnas politik stämmer varken med lovord eller logga?
Men, just nu struntar jag i borgarnas politik, som bara är en sorglig fläck i historien.

Liknelser med teletubbies, Seinfield och mycket annat är nog så talande.

Sverigemodellen är hyllad i de flesta länder. Sedan valet 2006 undrar man vad sjutton Sverige håller på med, och det är nog så illa. Jag håller fullständigt med.
Hur i helskotta kunde vi hamna under denna regering?

Efter att under åren frågat många jag mött och möter får jag i princip samma svar,
Dom ljög, hela vägen fram!
Det svaret behöver inte utvecklas, eftersom vi alla förstår att tolka den.
Men det vi kan utveckla är att göra något åt det, och det är allas vår medborgerliga plikt att göra vårt bästa för Sverige.
Demokrati, välfärd, jämställdhet, solidaritet och värn om de mänskliga rättigheterna är ingen självklarhet.
Det måste man hela tiden underhålla. Och alla vi enskilda individer äger bara en röst till urnan. Den rösten måste vi använda med hjärta och hjärna.
Titta inte bara på en fråga, se helheten i ett partis politik. En fråga kan förta allt annat i felaktiga syften. Låt inte de dåliga syftena ta makten. Visa maktens centrum att du deltar.

Varmt Liza

LO Skippar kvinnopott

LO:s omstridda jämställdhetspotter kommer nu att avskaffas trots mycket goda resultat.

Man kommer istället i den kommande valrörelsen göra en låglönesatsning, något som både industrin och de kvinnodominerade facken välkomnar.

På LO menar man att det känns bra att satsningen på kvinnor och lågavlönade i senaste valrörelsen har visat resultat. Och i den kommande valrörelsen kommer man att fortsätta arbetet med att få bort ojämställda löner.

Lönerna för kvinnliga och manliga arbetare har under perioden ökat med 8,7 respektive 8,3 procent, ett reslutat som enligt LO:s rapport ”Löner och löneutveckling 1998-2008”, ett resultat som enligt rapporten troligen beror på den jämställdhetspott som LO införde 2007.

För en vecka sedan enades dock LO-förbunden om att avskaffa jämställdhetspotterna och ersätta dem med en mer generell låglönesatsning.
Även detta ska ses som en jämställdhetssatsning trots att den är tekniskt utformad något annorlunda.
Den förra modellen utgick från lågavlönade kvinnor medan den här bara fokuserar på lönenivå, men det finns ju i praktiken många kvinnor bland de lägst avlönade.

Jag ser fram emot den nya modellen och jag hoppas att den ur jämställdhetssynpunkt kommer att visa stora reslutat.

Jag väntar på en spännande fortsättning inför valrörelsen inom hela arbetarrörelsen.
Och inte bara väntar, jag kommer att delta så mycket jag bara kan!

Varmt Liza

Malawi, ett land med djup fattigdom och mörka traditioner

Jag blev träffad direkt av gårdagens dokumentär om Malawi i svt kanal 1.
Erkännas ska, att jag undrade först lite över hur programmet skulle vara utformat, eftersom den ganska kontroversiella artisten Madonna var en huvudaktör.
Jag har absolut inget emot henne, tvärtom anser jag att hon är en enormt bra artist, men jag tänkte att det kanske var ett för stort fokus på henne.

Vilket det visade sig inte stämma. Det var en otroligt bra dokumentär, med stark inlevelse och man hade lyckats fånga svårigheterna för människorna, liksom små glimtarna av glädje, livslust och omtanke.

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en människa, och det var djupt tragiskt att se, dock inte överraskande, att just hoppet hade lämnat de flesta. Jag förstår det.

Gamla traditioner som inte vill släppa taget, eftersom det är det enda man har.

HIV och Aids är landets ansikte. Många vittnade om hur de gamla traditionerna håller så hårt i folket, att man verkligen undrar hur detta ska kunna stoppas.

Okunskap, fattigdom och dålig utbildning är näringen till den HIV och Aids.

Sjuka som inte har möjlighet att köpa bromsmediciner. På landsbyggden har man inte, och använder inte pengar.

Sjukvården är för många en ouppnåerlig samhällsresurs. Att försöka cykla eller gå 2-3 mil när man är sjuk för att träffa en läkare är rent omänskligt.

Dokumentären matade fram öden, och det var viktiga fakta som naket visade ett land i största armod.

Ett exempel, bland många, var en kvinna förlorade sitt barn i Aids. Efter begravningen satt hon tillsammans med byhövdingen och han berättade om en skakande och mörk tradition, som verkligen håller liv i viruset.
Kvinnan måste renas efter att ha förlorat sitt barn. För att renas måste hon ha sex med en utomstående man. Han skulle komma från en annan by, och traditionen erbjöd att de måste ha sex tre gånger under en dag. Morgonen efter skulle han säga "du är renad" och då är hon enligt tradtionen ren.
Byinvånarna fick inte ha sex förrän hon var ren.

Byhövdingen sa ett par mycket intressanta saker. Han var helt på det klara med att Hiv och Aids kommer att fortsätta spridas med den urgamla traditionen. Man undrar förstås varför då denne insiktsfulle hövding inte påbjöd en förändring, men det hade han en förklaring till.

Han sa att traditionen är gammal, den har funnits alltid, i urminnes tider. Det är Hiv som är gäst, och som är den som ska försvinna. Paradoxalt? Javisst, men det var tänkvärt det han sa. Jag kan faktiskt förstå vad han menade, även om jag tycker att man måste ändra traditionen.

Kvinnan då. Hon var inte glad åt varken tradition eller det faktum att hon tvingas ha sex med en helt okänd man. Eller å andra sidan, överhuvud taget ha sex med en man under tvång. Dessutom i stor sorg efter sitt barn.

Det är viktigt att spegla sig själv och förstå att välfärd, demokrati, solidaritet och jämställdhet är viktiga ingredienser. Mänskliga rättigheter som att få sjukvård och få utbildning måste vi värna om, eftersom det faktiskt finns människor som i maktsyfte försöker minska på vår medverkan i politik och samhällsinsikt.
En person i dokumentären utryckte om " Människans omänsklighet mot sina medmänniskor", och den tog jag genast till mig eftersom den är så talande.
Värna om det vi har, och vi måste fortsätta att hjälpa människor i världen i nöd. Det är vår plikt som medmänniska.

Läs gärna lite mer om Malawi och försök om möjligt titta på en repris av dokumentären.

Varmt Liza

Välkomna att närvara när jag piskas. del 2

Lubna Hussein tycker om att ha långbyxor. Det är bekvämt, och ett val. Prydligt klädd och inte utmanande, men ändå betraktas hon som ett hot mot samhället.
I Sudan, där Lubna bor är byxor på kvinnor en oanständig klädsel. Tänk så olika vi är?

Lubna är journalist, och var anställd av FN när hon en kväll blev arresterad av moralpolisen, Public order police.
Hennes kläder bröt mot paragraf 152 i den Sudanesiska strafflagen. Ett par olivgröna vida byxor.

Denna kvinna har ett mod som ingen annan. Hon gick emot att erkänna sitt ”fel” som ”bara” hade kostat henne tio piskrapp och en summa i böter. Istället har hon begärt en advokat för att lyfta frågan till rättegång, och som istället kan riskera henne ett straff på fyrtio piskrapp.

Modig eller dum? Gränsen kan vara hårfin och istället borde vi se över vad denna kvinna nu ger omvärlden för möjlighet till agerande.

Lubna har hoppat av sin tjänst inom FN eftersom det kunde ge henne diplomatisk immunitet.
Dessutom har hon tryckt upp ”inbjudningskort” som hon delar ut bland vänner, kollegor och representanter för de internationella organisationerna i Khartoum. Texten lyder ”Välkomna att närvara när jag piskas”.

För att en kvinna vill ha ett par långbyxor på sig. Detta är mäns förtryck mot kvinnor. Huruvida man nu skulle vilja diskutera om det är religion eller kultur så känns det ganska överflödigt. Mäns förtryck mot kvinnor är talande i sig själv.

Men om vi skulle återgå till funderingen från föregående blogginlägg, så kan vi i detta fall även inse att just detta dilemma hörde hemma även i Europa för inte så länge sedan.
Ska vi då stå i vägen för en eventuell utveckling i den egna takten?
Ja, självklart, när man hotar att piska en kvinna eller på annat sätt skada och förnedra henne, så är det vår plikt att visa att vi inte accepterar.

Med information och visad närvaro med debatt, hjälper man på många sätt i situationerna.
Rättsalen i Lubnas fall var överfylld av journalister, diplomater, människorättsaktivister och vanligt folk. Ett stort stöd. Därmed försökte myndigheterna skjuta upp rättegången, förhandla bort det hela och försökte få Lubna att gå med på bara böter.
Vilket hon vägrar.

Detta mina vänner, är en kvinna bland många.

DN som skriver om Lubna, berättar även att varje år spöstraffas tusentals kvinnor i Sudan. Enligt uppgifter dömdes förra året enbart i delstaden Khartoum 43 000 kvinnor för brott mot paragraf 152.
Var uppmärksam på dessa kvinnor som ger oss chansen att protestera mot detta. För deras del kan det betyda slutet, så vi kan inte låta deras offer vara förgäves.

Fortsättning följer…..

Liza

"Välkomna att närvara när jag piskas" del 1

Det är inte lätt att blanda sig in i andra länders tänk, lagar och bestämmelser.
Men att i vårt egna land vara aktiva och starkt visa vad vi tycker, anser jag är en plikt för att påvisa vikten av trovärdigheten för demokrati, solidaritet jämställdhet och välfärd.

Det finns många och stora orättvisor i världen, och att stödja människor borde vara för oss ens självklarhet. Och tydlighet.

I går kväll såg jag dokumentären ”Hederns pris”. En repris som jag var tacksam över eftersom jag inte tidigare hade haft möjlighet att se den.
Det som gjorde ont i mitt hjärta när jag såg filmen var minnet och minnen av de unga kvinnor i politikens kärna, som hävdar att hedersmord, hedersvåld inte existerar, och att det över huvudtaget inte ska kopplas samman med kultur.
Detta säger mig de unga kvinnorna, med invandrarbakgrund.
Och det gör svårigheter på fler sätt.

* Deras bakgrund får folk att tvivla, och därmed kanske slutar engagera sig. Säger man att det inte existerar, så tar många glatt emot det budskapet för då behöver man inte känna skuld.

* Kanske är familj och den egna inställningen så Svensk, att man faktiskt har stora brister i kunskapen om sitt eget hemland?

* Den innerliga skammen är så stor, att man inte vill visa att man faktiskt egentligen är en mycket förtryckt människa?
* Tar vi till oss betydelse av hedersvåld och kultur så dåligt, att vi glömmer själva våldet i ordens betydelse?

* Så länge vi inte får använda oss av orden hedersvåld, hedersmord och kultur, kommer vi inte att kunna skilja åt mäns våld mot kvinnor. Och förklaring är väldigt enkelt.

Hederns syfte är att bevara ordningen i familjen och i samhället, alltså starkt kopplad till social status. I Europa hade vi länge duellering som ett sätt att hålla vår heder och sociala status.

Och den finns fortfarande i olika förklädnader hos oss på något vis. Att behålla vår heder med att slå någon på käften, debattera, sätta dit, hämnas mm….. för att upprätthålla vår heder.
Kulturen har ett mångfald av betydelser. Främst har kultur två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster

Kultur kan definieras som alla livsmönster, inklusive språk konst och värderingar. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle". Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människan.

Kan vi göra oss vän med ordens betydelse, önskar jag att vi kan se mera klart på vad som händer män och kvinnor som är utsatta.
Och framför allt måste vi ta del av var detta händer för att inte anklaga människor överlag efter religion och levnadssätt.

Vi behöver därför göra vår läxa, med att ta del av andra länder med ett bättre socialt seende, lyssna och förstå för att inte slå ifrån oss att detta existerar.

Fortsättning följer…..

Varmt Liza

Federley och den lyckliga horan

Fredrick Federley förnekar sig inte. Han tillhör uppstickarna som gärna använder sig av media för att få lite ”gläns över sjö och strand”. Och för en del personer är det viktigt att vara ”hellre ökänd än okänd”. Något jag brukar skoja om själv, men jag tycker det är okej att det stannar vid ”skojset”.

På sätt och vis gillar jag när Fredrick lyfter obekväma frågor. Jag håller inte alls med honom, men jag gillar när debatterna tar fart och man kan hugga tag i något som annars går på sparlåga.

Läs om Federleys förslag i dagens Aftonbladet.

Jag tror tyvärr att Fredrick uppfattar prostitutionen som den ”lyckliga horan”. Han beskriver hur en god vän till honom finansierade sina studier med prostitution, och är idag en företagsekonom som ”mår hur bra som helst”. Skojar du med oss Fredrick? Skulle vara otroligt tacksam över om du kunde be denne ”lyckliga hora” uttala sig om sitt mående!
Att påstå att ingen har pratat med de prostituerade är en dåligt inläst ytlighet.

Samhället får dagligen ta hand om Prostituerade som är slagna, hotade, nerknarkade, utnyttjade, hemlösa, förtvivlade, psykiskt sjuka och utanför alla ramar av vad man önskar en människa ska få ha det.
Dessa personer omhändertas dagligen av vårdpersonal. Och du tror att ingen förstår dem? Eller pratar med dem? Det är stora insatser som görs, för att få dessa utslagna människor att orka leva med de erfarenheter de har.

Är det ”den lyckliga horan” Fredrick?

Javisst, det finns en handfull vackra, glittriga män och kvinnor som står i en glans av förskönande bilden av den prostituerade, men den stunden är ytterst kort. Kanske du har mött just de personerna på Stureplan, men jag kan nog garantera att det inte dröjer förrän Stureplan är ett minne blott och gathörnet tar över.

Det finns inga prostituerade som är tillfreds med livet Fredrick, det finns inga lyckliga horor.
Fredrick startade en salladsbar i sin förra kampanj. Även där, utan underlag för vad som var sanning, och utan att ens förstå arbetsvillkoren för de/dem som var anställda.

Jag önskade lycka till när Fredricks salladsbar startades, för självklart vill man önska gott, men det gick åt pipsvängen. Varför? Därför att det fungerade inte som Fredrick trodde. Och vem fick ta hand om skulderna efter det?

Nu hoppas jag innerligt att Fredrick inte utvecklar detta och försöker sig på en karriär som hallick, eller öppnar en bordell. Det var en dålig idé med salladsbaren, och det är en ännu sämre idé med en bordell.

Jag rekommenderar också att inte dra in hushållsnära tjänster och rotavdrag i detta resonemang.

Skärp dig Fredrick, skaffa uppmärksamhet på annat vis, det tror jag du kan.

Vänligen Liza

Skitpoliser och advokatskojare

Det är inget nytt under solen. Det har bara blivit lite mer skriverier och frågan är egentligen om man nu gör något åt ett problem som funnits länge, eller om det är en nyhetstripp som med mycket annat.
Det är resultatet vi vill se.
I dagens DN oroas poliskåren för polisers våld mot kvinnor. I många fall misshandel av sambo, hustru eller ex. Det här har man vetat om länge, men så länge pressen håller tyst tar man inte itu med problemen. Men nu, oroar man sig. Man ska väl vara tacksam för att det kanske nu händer något men jag undar fortfarande om det verkligen kommer att hända något när det inte längre sitter på löpsedeln.
Att tysta och negligera detta allvarliga är bekant. Och dessa utsatta kvinnor som är skrämmande många till antalet, har haft små chanser att våga anmäla.
Som man kan läsa i artikeln så är just en polisman mycket insatt själv i "ämnet" och därmed en mycket raffinerad förövare.
Han vet hur man slår, för att det inte ska synas.
Han kan hota med allehanda trix för att istället vända anklagelsen.
Dessutom så kan det räcka långt med att han är just polis och drar i sina trådar av vänner.
Något han förhoppningsvis inte kan, men själva hotet om det kan räcka långt.

Vi har ännu ett problem tycker jag.
Det är advokaterna.
En bra advokat är en lycka för alla,
men är en advokat bra när han i sin stjärnglans träder in i rättsalen och uppenbarligen gör allt, absolut allt, för att fria sin klient?
Trots att denne är klart och tydlig skyldig?
Alltså,
Så här säger advokatsamfundet om " vägledande regler om god advokatsed"
"En grundsten i de vägledande reglerna är att advokaten är skyldig att vara lojal med sin klient, och att enbart verka för hans eller hennes bästa."
Och det är naturligtvis en självklarhet.
Men,
hur självklart är det, när en advokat attackerar en kvinna med hur hon såg ut, om hon var utmanande klädd, mm mm.
När man börjar att psyka en kvinna i rätten, som redan ligger och är slagen?
Frågar du en kvinna, så är just detta en av hennes största rädslor.
När ingen tror, och när man blir belagd med skuld och skam, och anklagelser om att man kanske egentligen bad om det.
Då undrar jag, hur värderar och tolkar man egentligen ovan nämnda advokatsed?

Om en kvinna visste att det skulle gå schysst till i en anmälan, så skulle fler våga anmäla och därmed kunde man sätta stopp för misshandel. Vare sig det är av en polis, man eller partner.
Och, de poliser som inte kan följa lagen, kommer därmed automatiskt att plockas ut.
Glöm inte, att detta problem kvarstår, när löpets svärta har bleknat.
Läs gärna mer på ROKS, och deras uppgifter om mäns våld mot kvinnor.

DN redovisar att polisernas vanligaste brott utanför tjänsten är
1. kvinnomisshandel
2. misshandel
3. rattfylla
4. snatteri/stöld
5. barnporr
Baseras på antal väckta åtal de senaste 10 åren.

Med detta inlägg vill jag därmed hylla alla de reko poliser som gör ett utomordentligt jobb, finns för de som behöver och ger oss trygghet.
Och jag vill även hylla alla de mänskliga advokater och jurister, som kämpar för rättvisa och ser till den vanliga människans bästa.


Liza

PÅ Webben intressant.se kan man följa andra bloggar i ämnet.

Regeringens tvättstuga försöker ta sig an Sveas solkiga klädnad...

En förtvivlad allians försöker ställa sig på benen. Jag liknar det som en enorm tvättinrättning, som försöker tvätta, och bleka alla fläckiga otyg man ställt till med under regeringstiden.

"Sveas" kläder är solkiga och man har inte förstått att man måste följa råden från första början, för att bibehålla kvaliteten. Välfärden är inte självklart. Det förstår inte alliansen.
Sverige har stått modell för många länder, men nu undrar man vad landet håller på med.
Sverigemodellen som med socialdemokraterna i ledning har vuxit från ett land i armod och fattigdom, orättvisor, till ett land med skola, sjukvård och omsorg för alla.
Sverige har haft en utveckling som är unikt.
Och det med människor vid rodret som förstår välfärdens hela spektra.
Alliansen har dubberad svenska folket i osanningar och lögner.
Men,
"Vad har dom att komma med," som en god vän sa till mig häromdagen när jag var ruskigt frusterad.
Tack Anna!
Det är bara några veckor kvar tills jag fyller 50 år.
Mina föräldrar var enkla svenssons. Men som medborgare har vi tillsammans med alla andra fått den utveckling och omsorg som vi har behövt.
Jag har gått på dagis, nio år i grundskolan och fritids.
Jag har kunnat uppsöka sjukvården utan att tänka på om jag har råd.
Jag hade som ung kvinna, tillgång till gynekolog, sexrådgivning och p-piller.
Jag har fått all vård som behövdes i samband med graviditet och förlossning, och jag hade möjlighet
att stanna på BB så länge det krävdes. Med första dottern i 10 dagar pga komplikationer, utan att behöva tänka på om jag hade råd eller inte.
Jag och mina barn, liksom alla andra, har under uppväxt fått vaccinationer mm som har skonat oss från dödliga eller svåra utgångar.
Jag har som vuxen haft möjligheten till studier, eftersom jag hade svårigheter i grundskolan med koncentrationen. Jag kunde ta igen med råge.
Jag har under arbetsåren haft det fackliga stödet, som hela tiden har kämpat för arbetsrätten och jag har med mina inbetalda avgifter kunnat överleva när jag under ett antal perioder var arbetslös.
Socialdemokratins värde är fantastisk. Det finns alltid att göra, utveckla och förnya. Det är helt i sin ordning i nya tider att modernisera efter tidens tand.
Men vi vågar utveckla, och vi vågar diskutera det.
Detta och mycket därtill gör att det är så enkelt, att tala om varför jag är socialdemokrat.
Så, det spelar ingen roll hur mycket än alliansen nu försöker tvätta i sitt regeringstvättotek,. de har inte, och kommer aldrig ha för avsikt att låta Sverige förbli ett land med välfärd för alla. Vad dom än försöker lura folket med.
Läs DN debatt idag.

Varmt Liza

Spion eller inte, vad är sanning och vad är ego?

Vem Bertil Ströberg är har man på något vis alltid vetat. Men samtidigt kan jag medge, att jag inte har läst in mig ordentligt på vad det egentligen var som hände, hur och varför.

Men, på något sätt har frågan alltid legat i luften, är han oskyldigt dömd?

Jag har förstått att han har begärt resning ett antal gånger, och man kan ställa sig frågan även där,
vore han skyldig, hade han då inte krypit tillbaka och gömt sig under stenen, istället för att ideligen återvända till tiden för ett inferno av anklagelser, spioneriutredningar och fängelsestraff?

Om han vore skyldig, hade han verkligen drivit sin familj i mediastoftet om och om igen, utan att ge någon i sin närhet ro att försöka leva ett vanligt liv?

Det är det jag undrar över.

Efter gårdagens "kalla fakta", ställer jag mig ännu en fråga,

Ska det vara så svårt att säga förlåt? Ska det vara så svårt att be om ursäkt, eller att ens visa vilja till att se över om där föreligger fel på några som helst plan när det finns tvivel?

Jag hörde röster som sa, nej, det där var ett solklart fall och nej, jag vill inte ta del av något nytt material jag har lämnat det där bakom mig för många år sedan.

Vad är man rädd för då?

Jag undrar, är man rädd för och om sitt egna ego? Att man kanske hade fel den gången, men nu måste man helt enkelt stå på sig?

Varför då? Är "självet" så viktigt att man inte ens kan se över situationer som kan visa att man hade fel? Är det så förbaskat svårt att ge en annan människa rätt som faktiskt kanske har rätt?

Varför är det så svårt, att tänka på andra än sig själv? Be om ursäkt, eller bara ens erkänna att ur det material man hade så dömde man utifrån det. Att det sen var fel, borde väl vara en mänsklig drivkraft att vilja återställa.

Jag förstår ett i samanhanget enormt landsskydd för egna inblandningar, men jag förstår inte offret på enskilda människor.

Om det nu är så.

Men jag tycker absolut, att sanning och god utredning utan ljug och offer är på sin plats, och jag tycker att alla inblandade ska göra sig besväret att hjälpa till i utredningen.

Nu kommer ju chansen eftersom Bertil Ströberg återigen har begärt resning med nya krafter och uppgifter.

Med ett ursäkta och förlåt, till personer som kanske i onödan har fått lidit ett långt liv.

Om det nu är så.

Varmt Liza