Snart är det 50 år sedan man öppnade ögonen....

Sista oktober fyller jag 50 år. Jag har lite problem med det. Inte åldern, men det där med att fira.
Sånt generar mig. Ja det är faktiskt sant. Försökte förtvivlat komma på vart jag skulle ta vägen för att slippa vara hemma, men insåg att jag handlade paradoxalt. Jag kräver nämligen att andra ska vara hemma, när dom fyller år,så att jag får fira.
För det är roligt,
men inte när jag själv står i centrum.

Jag gillar centrum, när jag är i rollen som någon. T ex som ersättare i socialnämnden, som personlig assistent på jobbet, debattören i tidningen mm.
Det går alldeles utmärkt.
Men inte lika utmärkt när jag ska vara bara jag.
Tro det eller ej, men jag är väldigt blyg. När jag är bara jag.

När jag är bara jag umgås jag helst bara med familjen och en handfull nära. Ett enkelt, men fridfullt liv som jag fyller med trädgård, bokförfattande, älskade maken och mina två underbara döttrar. Jorå, dom är vuxna nu......
Min diagnos ADHD/asperger kräver dessutom lugn som jordar mig mellan jobb och politik.
Eftersom jag behöver den vilan, finns inte utrymme till större umgänge.

Jag tror att uppfostran har stor betydelse. Mina föräldrar var mycket försiktiga, åkte gärna bort till stora släkten ( jag har ca 40 kusiner!) men dom ville inte störa andra med att bjuda in själva till egna födelsedagar mm.
Jag tror sånt sitter i, man ska inte störa.....
Min diagnos har naturligtvis betydelse i sammanhanget, men/och hur, blir lite invecklat att förklara. Konstaterar endast, att jag har accepterat hur läget är, att jag har svårt att tolka människor och att jag själv kan ha svårt att uttrycka mig rättvist.

Kanske en naken beskrivning av mig själv, men det är en verklighet och inte alls en självömkan. Jag är glad att jag numera är insatt i det och på det viset kan jag försöka gära förändringar, trots att jag knappt förstår dem.

Så, nu går det inte att backa, annons kommer i tidningen på måndag att jag välkomnar dem som vill fira mig.

Otroligt läskigt, otroligt svårt och jag vill helst åka till månen.
Men jag försöker ta mig igenom läget, och håller kaffepannan varm på dagen.

Varmt Liza