Att vara fritidspolitiker suger.....

Det är ingen enkel historia med att vara aktiv i allehanda föreningar.
Med jämna mellanrum publiceras artiklar om politiker och andra föreningsengagerade om avhopp.
Jag tror att man helt enkelt inte orkar längre.
Vi måste ställa rimliga krav på oss själva och andra.

Man ska ju vara så klok, att man bromsar själv när tåget går för snabbt, men det är inte möjligt när man "vill vara med".
Det kan ibland räcka med att man inte är just med några gånger, så räknas man inte helt ut längre.
De eller den som för tillfället tar sina krafter till att hela tiden springer med, hyllas som solidarisk och engagerad. Tills personen stupar.
Och så har man istället förlorat ännu en engagerad person.
Jag tycker att det är på tiden, att även den som bara har möjlighet att ge en liten del av sin fritid till föreningsliv, ska hyllas och uppskattas.
Som jag förstår det, så har alla partifärger samma problem, och särskilt nu när det närmar sig valtid igen.
Partipiskan åker fram, som förtroendevalda ska vi vara med på det, på ditt, på datt för det är vår skyldighet. Samordnarna ska peka med "hela handen" och ställa krav på ökat engagemang och nu handlar allt om måsten.
En av mina närmaste kamrater vet vad det handlar om, eftersom han själv har bränt ut sig en gång. Man är ingen övermänniska och man måste få vila, ha fritid och helt enkelt ägna sig åt familjelivet också.
Jag försöker dra ner på uppdrag och måsten. Men det stöter på patrull. Mest från mig själv eftersom jag är lagd åt det hållet att ha svårt till att vara still.
Men jag kan å andra sidan inte välja när jag nu är förtroendevald.
Exempel;
Som ersättare i nämnde har jag mina uppgifter, och det som följer med.
Som ordförande för en S-förening, har jag mina givna uppgifter och det innebär även ordförandeträffar.
Tilläggas möten AK-styrelsen, Repskapet, kongresser, planeringsdagar.
För närvarande en ordförandeutbildning för att bli ännu bättre.
Dessa alla uppgifter sker på min fritid. Utöver det hoppas jag komma in i fullmäktige.
Med planering går det, men så är gränsen nådd.
Om jag klagar? Nej, nej, jag älskar det här, men när det växer utöver så tryter orken.
Höstprojekt, Åka till kungsträdgården, extra utdelningar, ut och möt folk, hålla sig ajour och gärna åka på extra seminarier.
Jag får inte ihop det.
Jag klagar fortfarande inte, men jag måste få bestämma själv hur mycket jag ska hinna med.
Mina semesterdagar räcker inte heller. Senaste upptakten till kungsträdgården hade betydd 2 nätters ledighet eftersom jag hade jobbpass.
Det ska pekas med hela handen sägs det. Och jag kan bara säga följande;
De uppgifter jag har, vill jag göra bra. Jag vill känna att jag ägnar god tid till det jag åtagit mig.
Så därför kommer även jag att peka med hela handen, och markera hur mycket tid jag kan lägga ner på det som går på min fritid.
Mitt engageman ska tas på allvar och inte tas för givet.
För alla de, som har som arbete och är avlönade politiker kan jag bara gratulera. Det finns så mycket att göra och jag önskade jag hade samma utgångsläge. Det har jag inte. Önskan är självklart att få kunna projektera alla det möjligheter som finns. Så är det inte. Och det måste anpassas till.

Jag älskar min politik och mina underbara partikamrater.
Jag ger verkligen allt, men jag måste börja ge mer överkomligt av mig själv.

Varmt Liza