återinför skolans trygga värn om eleven

Som jag nämnde tidigare, så går forskningen framåt när det gäller NPF. Och det är otroligt tacksamt att man numera någorlunda kan säga diagnosernas namn (ADHD, ADD, DAMP, Aspergergs, Tourette) efter att tidigare har dragit alla över en kam med samlingsord som "bokstavsbarn".
Och så var det, man trodde att det var endast barn, som hade diagnoser och att det växte bort.
Men, vi vuxnar har det fortfarande, och jag undrar hur många äldre människor det är som får sig en funderare över sig själva.
Man växer inte ifrån det. Men det kan ändras i takt med ålder, förutsättningar och att man helt enkelt lär sig att hantera det.
Om vi ser det ur ett ekonomiskt perspektiv, måste vi inse att det är dags att ta tillbaka den småskaliga klassrumstryggheten.
På sjuttiotalet, när jag gick i skolan fanns det OBS-klasser. En för killar och en för tjejer. Idag förstår jag vilken kategori unga det var som gick i dessa klasser. Jodå, jag gick där också.
Jag var inte särskilt busig, men jag hade en förmåga att synas jämt och ständig. Händer det något, så nog tusan stod jag mitt i högen även om jag inte var inblandad. Och inte nog med det, naturligtvis tillhörde jag ungdomsteatern och självklart knep jag alla roller som hade mest scennärvaro.....
OBS-klassen var egen begäran. Jag kunde inte för ett ögonblick koncentrera mig i en klass av 30 ungdomar, olika klassrum, håltimmar, skåp i en lång korridor, ett myller av elever, sockertoppar eftersom lunchtiderna kunde variera så kraftigt och min energi kunde ena stunden vara rusande för att i andra falla pladask.
Vi var tre klasskamrater som krävde att få gå OBS-klassen för tjejer, och det var det bästa jag har gjort.
Betygen blev inte lysande, men bättre. Ett eget klassrum med en handfull tjejer, egna bänkar med böcker och att slippa skåplivet, oron och känslan av att man aldrig visste vart man skulle vara.......
Min bästis Lotta Amnestål utbildade sig senare till journalist, och är idag presschef på svenska ridsportsförbundet.... bra jobbat tycker jag....
Vad jag nu antyder är att kostnaderna för personer med tydliga diagnoser är väldigt stora.
Man klarar inte den vanliga skolgången. En del gör det självklart, men alltför många gör det inte.
Det är nog så jobbigt för en vanlig elev. Det är en fullkomlig katastrof för en elev med diagnos.
Många elever går skolan utan att klara sig, får gå om, går ut gymnasiet utan tillräckliga betyg, kanske går ett extra år på individuellt program, slutar gymnasiet och får sätta sig på skolbänk efter skolbänk......
Några extra skolår, måste tära onödigt i stadskassan. Ta dessa pengar och använd dom istället där de kan förebyggas;

• Minska klassrummens elevantal
• Låt klassrummet vara en trygghet, inga onödiga rumsbyten
• återinför skolbänken så eleven har sin egen sfär
• låt varje klassrum ha skärmar som är lätta att sätta upp inför egna arbeten, prov mm för att ge möjlighet till koncentration
• inför frukost, lunch och mellanmål på bestämda tider. barn/elever har för många timmar mellan måltider vilket gör en uttömning av energi och ork
• ta bort godis, läsk, bullar och kakor från caféer på t ex gymnasier.
• återinför egen matlagning på skolorna för att höja kvalitet och smak.
• Återinför Fritt valt arbete från sjunde klass som bidrar till att elever utvecklar fritidsintressen

Några av de punkter jag av egen erfarenhet kan se skulle förändra i stor skala.

Ja, detta är en kostsam historia, men allt handlar om vart man beslutar att lägga de pengar som det kostar i vilket fall som helst. I det långa loppet vet jag att ett helt nytt tänk, egentligen en tillbakagång, skulle bli en mycket bra samhällsinsats.

Vi är alltid ivriga på att försöka lista ut vart fel ligger, när det egentligen är så fantastiskt uppenbart. Detta är inte det enda som kan förutsägas, men om det återkommer jag.

Varmt Liza