Psykiatrireformen behöver, förändras och det snarast

Morgonens DN har en mycket bra artikel om personer med psykiska funktionshinder.
Jag har vid många tillfällen pratat om ett flertal områden som behöver moderniseras och ses över.
Just psykiatrin, behöver stora insatser och det gäller alla former av psykiatri och då räknar jag in NPF (neuropsykiatri) särskilt för att den inte längre ska få stå i skymundan som ett sorts tillstånd som de flesta tror är övergående.
Lillsjönäs visar ett gott exempel på, när byråkratin råder och människan inte tar itu med verklighetens innebörd. Betydelsen för ett stort antal människor vars dagliga liv kan sättas på spel.
90-talets psykiatrireform är inte ett särskilt gott exempel på framförhålllning.
Man kan säga att tanken kan vara god, när man vill se ett samhälle där alla har lika värde och ska ha samma förutsättningar. I det stora hela ett fint tänkt, men i praktiken ger det ingen som helst lösning för brukaren.
Vi måste bättre värdera, vad vi menar med att ha lika värde och samma förutsättningar. Meningens värde är en sak men den praktiska dagliga likvärdigheten kan inte, vara på samma villkor.
Det vi säger är lika värde och samma förutsättningar kräver sin friska individ och en ”medelsvensson” som har möjlighet att själv ta tillvara på samhällets förutsättningar.
Det har, långt ifrån alla.
Den som är psykiskt sjuk, eller har diagnoser som kräver sina rutiner och vardag, har ingen möjlighet att känna delaktighet.
När vi slopade en stor del av det psykiatriska boendet, som vi kallade institution, tog vi bort en form som klingade ”illa” i våra öron, men vi tog samtidigt bort trygghet, gemenskap och boende för många inom psykiatrin.
Vi anpassade efter en frisk människa, men drog undan mattan under fötterna för den som hade behovet.
Vi kan därefter vittna om mycket ensamma personer, som i sin isolering blir allt sjukare och kräver mer och oftare insatser.
Vi kan därefter vittna om att en stor del av våra uteliggare, är hemlösa eftersom de inte klarar ett eget boende. Den stora alkoholkonsumtionen är i det stora hela en ren självmedicinering eftersom man inte själv har insikt för vilka behov man har. Sprit är lättare att få tag i och ger den avdomnande känslan som eftersträvas.
Dag och natt, behöver en psykisk sjuk person ofta sällskap. Eller ensamhet i sällskap. Som en person talade om för mig att ” i mitt boende har jag alltid sällskap, fast jag vill vara själv. Men jag klarar inte att vara ensam men jag har dörren på glänt till mitt rum och då känns allt så bra…..”
Psykiatrireformen innebar att brukaren skulle ha eget boende, med boendestöd. Mobila jourteam och tillgänglig vård på vårdcentralerna.
Det fungerar inte, och om vi dessutom ser över den ekonomiska och mänskliga situationen så är det totalt ohållbart.
Psykiatrin innebär ett tillstånd 24 tim per dygn, och att behöva få ”toppar och dalar” gör brukaren bara mer sjuk.
Om vi frångår vår känsla för ”institution” och i stället förklarar det som boendeform med stöd, så börjar vi komma på rätt väg.
Vi behöver ta itu med detta på ett sunt sätt, och inse att alla inte har samma förutsättningar för att klara ett liv som ska spegla en frisk människas vardag, boende mm.
Vi måste arbeta efter att alla är lika, men ändå så olika och förändrar förutsättningarna.

Läs gärna RSMH:s hemsida (Riksförbundet för social och mental hälsa)

Vänligen Liza