Som man väljer får man skörda....

Vi måste ta bättre ansvar för hur vi röstar. Den saken ställer sig mer tydligt idag än någonsin.
Frågan är i vilken ordning vi röstar, protesterar och kritiserar. Hur gör vi rätt från början, och i vilket läge "öppnar vi käften" för att delge våra åsikter?

Det är inte en helt enkel procedur i valprocedurer. Vare sig inom de olika kommunernas partier, distrikt eller centralt. Den stora frågan just idag inför vårt kommande partiledarval är, hur mycket har våra medlemmar fått säga sitt?

Min kritik igår om medlemmens värde kan jag till viss del även försvara. Vi socialdemokrater var otroligt på och har varit mycket lyhörda under förra mandatperioden. Och det tror jag skedde i stort över hela landet.
Vi ringde, sökte upp och bjöd in medlemmar ideligen för att puscha på medverkan. Och, vi var många som tyckte att det var det roligaste vi gjort. Men det är ett stort arbete, vi är själva medlemmar som ägnar ledig tid till att vara lokalpolitiker.

Men när vi kommer till andra val, så glöms medlemmen bort, och det är oerhört viktigt att alla deltar.

Under nu min aktiva tid, kan jag helt klart säga att det sker alltför många val där man röstar på "kompisar".
Av naturliga skäl finns det olika grupperingar och det ger jag ingen kritik till i sig, det finns alltid några som agerar politiskt som man själv och som man pratar extra mycket med. Men därmed inte sagt att man inte bör rösta med förstånd i allafall!

Själv är jag noga med att prata med alla, för att få intryck av vad mina partikamrater har i "ryggsäcken" för att använda inför val.

Men, grupperingarna som röstar på varandra är en tråkig situation. Jag menar att man kan vara kompisar ändå, och behöver inte rösta på varandra där det inte passar bara för den goda sakens skull.

Jag har hört utryck som "ja jag tänker i allafall rösta på X för han/hon är min kompis".....
Är man trovärdig då?

Visst kan en kompisröst betyda att man faktiskt är övertygad om personens kapacitet. Självklart, de man har nära kan man ju. Men visst borde det finnas gränser?

Men varför lyckas det då? Ja det kan man fråga sig. Ofta är det personer i ledande position som också är starka i sin drivkraft. Då kan man föra fram den man vill.

Det blir så, i slutänden, att som vi röstar får vi skörda. Det gäller att ha civilkurage och mod till att föra fram kandidater man anser sig vilja ge en möjlighet till ett förtroendeuppdrag.

I dag skriver bla Johan Westerholm på Aftonbladet debatt. Läs artikeln och jag kan bara säga att jag skriver gärna under.

Problem nummer två, är just det som tas upp i ovanstående debatt. De personer som bygger sin yrkeskarriär på politiken.
Ja även vi i vår arbetarekommun har personer som endast arbetar med politiken och samlar uppdrag för sin försörjning. För en del, är politiken redan "blasé" och ger ett uttråkat intryck, men där försörjningen är så viktig att man hänger på i alla fall.
Visst kan man ha många uppdrag, det har jag, men man ska agera i sina uppdrag med lust och engagemang och dessutom ska man delge sina partikamrater det arbete man utför.
Det saknar jag, i många fall.

Där måste vi återigen lära oss, att som man väljer får man skörda. Personerna stöttas och frågan är då vad vi kan göra åt det?

Den ömtåliga kärnan jag vill åt är därför att öppnar man inte munnen i tid, säger ifrån starkt och framhäver sin åsikt verbalt i valtider, så kan det inte bli mer annorlunda än vad det är nu.
Det är faktiskt den bistra sanningen.

Varmt Liza