Rovdjursdebatten är svår, och i många delar.

Jag bor i utkanten av Rialareviret. Vår vargfamilj som förra året utökades med 4 valpar, förväntas få en kull i år igen.
Från någon strövandrad varg genom åren, kan det under detta år helt plötsligt bli 10 vargar i området.
Det känns svindlande, när man inte är van vid rovdjur utanför dörren.
Innan jag sätter prägel på mitt eget tyck, vill jag gärna dryfta det jag kommit på. Nämligen att just rovdjursdebatten, är som en uppskuren tårta. Hur många "bitar" som helst, med skiftande ingredienser.
Åsikterna är nämligen så skilda, att jag tror att man alltid kommer att ha svårt att jämka till hur man ska hantera frågan.

Följande är bara en bråkdel;

• De boende. Fysisk rädsla för vargen. Framförallt barnfamiljer.
• Rädsla för att det ska hända våra husdjur något. Hundar och katter är ju våra familjemedlemmar.
• Tamboskapen. De som har framförallt lamm som är mycket oskyddade.
• Kor och hästar har något mer styrka, men ligger i farsonen för större flock.

Självklart, att vi måste ha en enorm respekt för att folk i själ och hjärta är rädda om sig själv, sina barn och sina djur.

Jägarna.

• Rädsla för att jakthundarna ska gå åt.
• Ovilliga till "konkurrens" om skogens vilt.

Övriga

• Varghatare.
• "Utrotare", som aktivt åker runt och försöker spränga lyor.
• Vargälskare.
• "Förvararna" som sätter ner foten för att vargen ska få vara kvar.

Säg mig, hur ska man kunna mötas?

En stor del av ovanstående har jag full förståelse för. Andra inte, och jag skulle verkligen vilja skala bort en kategori, för att ta diskussionen till en hanterbar nivå.

Våra diskussioner och arbeten för hur vi ska hantera närheten av rovdjuren måste följa en skala av "hur får var och en plats, utan att störa varandra".

Människor som bor granne med rovdjuren, måste få god insikt i hur läget ser ut. Man ska inte behöva vara rädd för att släppa ut sina barn eller husdjur. Med en lagom stor stam, räcker området till för alla.

De som har boskap av något slag, måste få ekonomisk hjälp för hägn mm för att skydda djuren.Det borde inte ens vara någon diskussion om det, det borde vara en självklarhet. Rovdjuren ska inte ens ha ett serverat bord, utan ha sin mat från skogen.

Det är ett faktum, att när vi kommer till jägarnas åsikter, som det inte blir hanterbart längre.

Jag ska därför redan nu tala om att jag är själv "jägardotter", och tycker mig ha en rätt så god insyn i hur diskussionerna går.

Jägare vill inte ha konkurrens i skogen. Så är det. Till min jagande familj i Västergötland ger jag "hundförbud" i skogen när det finns varg där. Lämna jycken hemma, riskera inte din vän. Jag vet, mer än väl, att jycken blir en ledsen jycke, när han inte får springa i skogen och jaga.

Jag skulle dock önska, att jägarna hade en mer konstruktiv förklaring till, varför de känner sig besvärade av vargar. Motiveringen att man inte har några rådjur eller älgar kvar att skjuta, ter sig tyvärr som att man har blivit av med sin hobby.

Den punkt jag är kritisk mot, är inte så svår att lista ut. Varghatarna är som "hulliganer" som inte ens kan förklara sitt beteende.

Jag tror, att ska vi ta debatten på en bra nivå, är det just de boende i områden vi ska lyssna på. En konstruktiv diskussion, en öppenhet om hanteringen och en självklarhet att försöka hålla stammens antal i nivå till att just kunna leva som "grannar".

Och, ekonomiskt stöd för att skydda tamboskap.

Jag själv tycker att det är svindlande och spännande med vargarna. Å andra sidan står dom inte precis utanför dörren. Min äldsta dotter har fram till nu bott i området, och hon får inte gå i skogen själv för mig. Klart att det känns lite kusligt! Även, om jag personligen inte är rädd så tar jag stort hänsyn till andras rädslor.

Jag kan istället plocka fram min enorma rädsla för björnar. Jag får frossa bara jag ser en nalle på skansen, och jag tycker det är läskigt att vi faktiskt har några stycken här i Roslagen.

Det finns alltid något om rovdjursdebatten att diskutera. Det viktiga är, att vi gör det med respekt.

Varmt Liza