Burka, sjalar och andra kepsar.

Det pågår en stark debatt om kvinnors klädnad i Europa. Något som alltid pågår, men i centrum för den jag tänker ta upp nu är den berömda Burkan.

Burkan bärs utomhus av vissa muslimska kvinnor över de vanliga kläderna. Förekommer främst i Afghanistan, delar av Pakistan och norra Indien. Burkan är heltäckande och visst har vi alla stött på en och en annan kvinna iklädd detta.
Slöjdebatten i stort som pågår i bl a Frankrike får mig att fundera över det hela. Att man önskar ett förbud mot kvinnors beslöjade väsen oroar naturligtvis den grupp av befolkning i Europa som använder sig av dessa täckande tyger.
En undersökning i Danmark visade sig med ett resultat över att de som nyttjade Burka där, var faktiskt de Danska kvinnorna som konverterat. Jag tycker att det är ganska intressant, och drar mig därmed till minnes om ett TV program jag såg för några år sedan. Det var Europeiska kvinnor som, som efter just konvertering, ville visa sitt nya liv med att beslöja sig.

Frågan, som hamnat i maktens centrum är, ska det bli ett förbud eller inte?

Utan att ta en ställning till debatten, vill jag istället gärna belysa hur man kan bemöta denna del av samhällsinslaget, på ett korrekt sätt.
Vad grundar sig önskan om förbudet i?
Att det skulle vara ett förtryck mot kvinnan, är ett argument.
Och så finns det naturliga samhällsinslag där det möter svårigheter.
När legitimation eller övrig identitet behöver bevisas.

Jag tror inte på förbud mot slöjor, burka eller andra täckta klädesplagg. Däremot, i varje land där lagar ska följas, så behöver man anpassa sig i givna situationer. Som att visa sitt ansikte där identitet måste säkerställas. Som i bank, kollektivtrafik med kort, sjukvården, skola mm.
Att ”lyfta” på slöjan ett ögonblick för det, är något man bör anpassa sig efter och kan med raka tydliga regler efterföljas. Och jag tror inte ens att det skulle bli ett problem.

En anledning till att många är skeptiska till Burka är även att det är mycket svårt med det sociala spelet. Man ser inte ett ansiktsuttryck och med en liten kroppsrörelse blir en människa ganska svårtolkad. Det väcker en osäkerhet hos oss.

Om vi även tar funderingar om de kvinnor inom islam som använder sjal tycker jag det finns en stor orättvisa. En vanlig sjal som inte täcker ansikte utan endast håret borde inte vara någon särskilt stor debatt anser jag.

En del skolor vill tydligen förbjuda bärandet av sjal och jag anser att det är rent av diskriminerande. Anledningen till att jag tycker det är att när lärarna inte ens lyckas få av alla skolpojkarnas ”fastväxta” kepsar på huvudena, verkar man vilja lägga fokus på flickornas sjalar istället.

Liza

Se i backspegeln och förstå välfärdens tänk.....

Nog finns här mycket att fundera över.
Själv kan jag inte bli klok på, att tok och elände händer i kära Sverige.

En del säger att man ska inte se bakåt, man ska se framåt.
Men jag anser att en backspegel är viktig för en titt då och då.
Framtiden är viktig. Men det är också så, att om framtiden vet vi inget, vi kan
bara önska och spekulera. Men det som var igår och just nu vet vi dessto mer om,
och det ska vi ta med oss som lärdom och erfarenhet.

Utanförskap och hemlöshet, handikapp och sjukdomar, arbetslöshet och livegna situationer, hopplöshet och förtvivlan.
Ur detta skapade vi ett Sverige där alla skulle ha en chans, vård och omsorg, utbildning och självständighet.

Borgarna försöker övertyga oss om att vi är bidragsberoende. Ja, det är vi, när situationen tillåter. Själv vill jag påstå att vi värnar om varandra, ger oss möjligheten att vara trygga i att om något otillräknerligt händer, får jag möjlighet till mat och bostad. Tills jag är på fötter igen.

Ska vi skämmas över det? Nej, vi har det mest fantastiska system i världen. Andra länder avundas vårt hårda arbete för att nå till välfärdstänket.
Tyvärr raseras stora delar av det för närvarande. I stället för att justera där det behövs, passar man på att slå undan fötterna för människor.
Jag undrar hur länge det dröjer innan borgarna inrättar typen av boendeform för hemlösa familjer som finns i USA. Ideella föreningar som har soppkök för hela familjer i nöd, och vandrarhemsboenden där vuxna och barn bor permanent.
För så kommer det att bli med rådande utveckling i borgarnas framfart.
Med handen på hjärtat, skulle jag vilja be alla att fundera över hur länge man skulle klara sig när en eller fler i familjen blir arbetslösa eller sjukskrivna?
Klarar man lånen mer än 2 månader? Finns det en buffert till det?
Följden av arbetslöshet och sjuksrivning kan i dagsläge vara förödande, och ödelägga familj och trygghet.
Det finns naturligtvis de som fuskar, men det är dessa man ska ta itu med. Det är också så att ett liv med a-kassa och sjukkassa är en mager inkomst och man kan bara göra det allra viktigaste. Jag tror inte, att folk generellt tycker att det är så spännande. Att ha jobb och att vara frisk, ger lön och ger ett rikare liv med ett antal tusenlappar i skillnad.
Nej, vår backspegel behövs sannerligen för att vara medvetna om hur det kan bli och se ut när vårt fina välfärdsstystem raseras. Vi har väl alla någon bekant eller familjemedlem som har hamnat i situationer, och vi måste lyssna på dem och sätta oss in i hur livet är, på riktigt när vardagen blir ett grubbel för överlevnad.
Vi är väl medmänniskor?

Varmt Liza

Det finns många duktiga politiker som väntar på sin chans.

Jag ska börja med att ge eloge till alla som har öppet gett mig uppmuntran och feddback för gårdagens blogginlägg.
Och ge full förståelse för de som muntligt har framfört det. Därför, det är svårt för många att våga. För några år sedan hade jag kallat dessa för fegisar, men det gör jag inte längre. Jag har fått, under några år, ett antal klara insikter över hur snabbt man kan antingen hyllas eller hamna i onåd om man dryftar något som anses kontroversiellt.

Men jag tänker så här, jag är medborgare med rösträtt. Ponera att jag inte var politiskt aktiv men aktiv medborgare med åsikter och insändare. Då hade jag blivit lyssnad på till hundra procent och bemött med ett " vi måste lyssna på vad rösterna vill".
I min position som aktiv politiker blir jag absolut lyssnad på till hundra procent. Men här blir det en annan form av lyssnande.
Jag anser att vi behöver jobba med dessa bitar mycket mer.

En sak som jag dock beundrar i mitt parti, är att vi faktiskt har heta diskussioner. Många är rädda för blogginlägg och insändare, men för mig är det ett sundhetstecken på att man jobbar starkt för att värna om sina politiska åsikter och sitt parti.
I många andra partier, vittnar vänner om slutna rum, färdiga beslut av endast ett fåtal och tar du det inte är du helt rökt som politiker.
I mitt parti får man ibland käftsmällar, men öppnar man inte munnen ger man sig själv den största käftsmällen.
Bland mina vänner som inte är aktiva men följer diskussionerna har jag ibland ställt frågan om hur de uppfattar det hela.
Svaren jag får är faktiskt väldigt positiva.
" Jag gillar att ni öppnar munnen", "ni jobbar ju för folk, det märks ju!", "det skadar inte med turbulent ibland, det får de sittande att se och höra på andra bättre".... mm mm.
Vi vågar ta debatten och diskussionerna.

I min egen ideologiska bild värnar vi om varandra. Jag skulle aldrig sticka ut hakan mot någon om jag verkligen inte anser att en handling är mycket oklok.
Jag anser dessutom att partiarbetet är ett samarbete mellan oss aktiva medborgare och de medborgare som följer och röstar.
Förtroendavalda positioner är just valda i fötroende, och det ska man baske mig vårda.

Om jag anser, att någon gör fel i mitt parti, så är jag inte ute efter att hänga personen. Men, om vi vänder på det hela, så vet jag hur många kamrater som helst som gör så utmärkta arbeten att vi aldrig ska hänga upp oss på enstaka personer.
Och enstaka personer ska defenitivt inte hänga upp sig själva som partiets nödvändighet. Det finns inte, men tillsammans är vi starka. Det är tillsammans vi driver partiet och vår ideologi.

Det gör inte mig ett skvatt om man hoppar av eller bestämmer sig för time out. Vissa kan kännas ledsamt, men det kryllar av duktiga politiker.

Ulrica Messing tog beslutet att hoppa av helt. Hon står inte på några listor vad jag vet, och hon tar inte plats för någon. Jag hoppas hon kommer tillbaka någongång till politiken, och jag tycker hon gjorde helt rätt.
En time out med andra äventyr och familjen. Men lämnade platsen till någon annan. Mycket hedersamt.
För mig är hon därmed en toppolitiker, som fötroendevald hon tidigare var och i besluten som hon tog.

Varmt Liza

Elizabeth Sahlén Karlsson
Intressant.se
Knuff.se
Bloggtoppen.se
S-info
DN
Aftonbladet

Respektlöst av nominerade partikamrater

När man börjar en politisk bana på sin fritid kan kan ha skilda mål inför olika uppgifter.

Vi medverkar i ett antal olika uppgifter i samhället, som vi blir förtroendevalda till.
Det är viktigt, för man får inte glömma att den rollen vi har, är i grunden den medborgare vi är som ska ta del av vårt samhälle och inte överlämna ansvaret till någon form av diktatur.
Många hävdar att man inte tycker om sk politikerstyre. Då har man glömt, eller saknar kunskap om att vi som är politiker, vi är medborgare. Vi är alla medborgare och rollen vi har i samhället kommer från ett demokratiskt förtroendeval.

Att bli och vara förtroendevald får man aldrig tappa greppet om. Det är inte, som jag nämnt tidigare i bloggen, en arbetsuppgift utlyst på den ordinarie arbetsmarknaden. Och man ska aldrig låsa upp sig i tron om att det är en evighetsuppgift. Det är meningen, att andra ska ta vid för att hålla utvecklingen flytande och att visa den demokratiskt ordnade valgången.

Man kan aldrig kräva att få sitta kvar som fötroendevald. Eller ens tro, att en belöning ska vara för lång och trogen tjänst.
Detta är inte arbetsmarknad, detta är en medborgerlig närvaro i samhällsdebatten och utveckligen.

Nu har vi förslag på en partilista som jag reagerar mycket starkt på. Att få bli nominerad för uppdragen till landsting och riksdag är ett hedersamt uppdrag. Men inte bara det, det innehåller ett enormt arbete och fokus på den egna personen. Med fokus och arbetsuppgift anser jag att man har ett enormt ansvar. Detta är ett arbete på hög nivå där man representerar Sverige och det parti där man har sin tillhörighet.

Vi har nu ett läge där två kandidater har låtit sig röstas in. Villket innebär att partikamrater har jobbat för att få fram deras namn, litar på att de ska representera, kanske själva stått tillbaka för att personen ska få plats mm.

Det är respektlöst mot hela partiet, mot alla partikamrater som arbetar hårt att ha en sådan enorm nonchalans att deklarera att man inte kandiderar, när man väl är där, eller att man ska börja med att ta ledigt.
Jag tycker det är så lågt, och det är en käftsmäll mot oss alla andra som vill jobba mer med politiken, som även vi vill ta plats, kämpa och värna politiska sfären.

Jag menar, att detta var man medveten om inför nomineringarna, och att man var det gör mig mycket illa berörd. Jag uppmanar personerna, som inte längre står till förfogande, ska lämna sina platser för andra. Jag uppmanar personerna att ta en längre time out och återvända till politiken när man vet att man vill arbeta med just det.


Detta är vad jag kallar, att gå över gränsen för det egna egot. Att använda partilistan till en sorts form av egen reklam för privata angelägenheter. Jag säger bara att "skäms", är ett snällt ord jag använder, men jag tror de flesta förstår precis vad det står för.

Dessa personer som nu har visat en sida, som jag länge sett men inte kunde påverka om, kommer jag aldrig någonsin lägga en röst på. Det finns nämligen hur många partikamrater som helst som gör fantastiska arbeten, är fenomenala i kunskap, mästare i debatter och diskussioner.

Man har sagt, att en del är viktiga för partiet. Jag skulle vilja påstå att det finns helt andra ute i Arbetarekommunerna. Vi som bloggar, sms:ar, facebookar och diskuterar VARJE DAG, ser helt andra personer som viktiga kandidater.

Därför säger jag, låt alla som vill bli nominerad få bli det. Arbetarkommunerna måste fokusera mer på vad de egna partikamraterna tycker, och de som låter sig nomineras ska ha mångt mycket större respekt för sina kamrater.

På lördag har vi i länet kongress vid vilket jag deltar. Det ska bli intressant, och en sak vet jag, min haka sticker alltid ut och det kommer den att göra igen.

Varmt, men bekymrad Liza.

Elizabeth Sahlén Karlsson
Intressant.se
Knuff.se
Bloggtoppen.se
DN
S-info
Aftonbladet

Rättvisa och respekt för skattebetalare

I gårdagens Norrtelje tidning blev jag citerad. Anledningen var när jag i ett tidigare blogginlägg funderade över rykten jag visste florerade.
Stundande 50-årsfest för Norrtäljes kommunalråd, verkade få sin nota betald av skattebetalarna.

I dagen nummer får kommunalrådet själv "femfrågor" om ämnet, och försvarar naturligtvis situationen i ryktesspridningen.
Han tycker det är tråkigt.
Det skulle även jag tycka. Men har man rent mjöl i påsen, så har man inga problem med att bemöta sådana funderingar.

Det viktiga är att visa att man kan lägga korten på bordet, och man kör med fair play. Det viktiga är, att kunna bemöta frågorna och inse att det är av vikt att folk får ställa frågorna och funderingarna.


Vi har som tur den rättigheten här i Sverige, att kunna, och har möjlighet att våga ifrågasätta. I allt för många länder är det korruption, bluff och båg, förskingring och högt leverne på vanliga människors pengar. Det accepterar inte vi.

Nu ska jag ju inte påstå, att vårt kommunalråd är att mäta i den klassen, men det handlar ändå om pengar och om vem som ska betala.

Själv har jag precis fyllt 50 år. Jag gjorde mina smörgåstårtor och gräddtårtor själv. Städade huset själv före och efter. Och jag betalade helt själv, ur egen och älskade makens plånbok.

För mig som arbetar som personlig assistent, är det lönemässigt skillnad. Vad jag vill komma till, är, att den som tjänar mycket får av någon anledning större lättnader. Är inte det underligt?

Nu vet jag att kommunalrådet ska ha en privat fest, för privata vänner, och därutöver en mottagning i rådhuset för inbjudna "speciella" personer i kommunen.

Jag ser ingen anledning till att våra skattepengar ska gå ens till den mottagningen. Jag hoppas innerligt att kommunalrådet betalar ur egen ficka, eftersom lönemässigt har han råd med det.

Det får jag göra med min lilla lön. Om jag är avundsjuk på inkomsten? Ja varenda krona! Men det handlar det här inte om.
Det handlar om rättvisa, och respekt för skattebetalarna.

Varmt Liza

Fortsatt nomineringstänk.....

Jag fortsätter gärna på ämnet om nomineringstiderna. Fastnar kanske lite men tycker det är fruktansvärt intressant.

Som jag tidigare berättat, har den här mandatperioden gett mig många insikter i den komunala politiken och hur man arbetar i sin arbetarkommun.

Först och främst vill jag hävda, som jag alltid gör, att i det stora hela har jag haft en enormt tur i mitt politiska föreningsliv.

Jag har så många fina och goa partikamrater, jag kände mig otroligt välkommen när jag började och jag har fått många fina förtroendeuppdrag.
Jag känner mig nästan lite bortskämd, och när det är möten går jag oftast med lätta steg och ser fram emot diskussionerna, kamratkramarna och planeringarna.

Det är väl förstås väldigt "kvinnligt" att ge utryck för hur viktigt det är med trivseln, men nog sjutton har det en stor betydelse?!

Det svåraste är nog nomineringstiderna. Jag säger som en god vän "näe, nu får jag ont i magen".....Just när man inser att man vill välja en annan person än den som är sittande på ett uppdrag kan vara ursvårt. Personen kanske inte gör ett dåligt jobb, men man har en magkänsla för att det är dags att byta för att få in andra influenser, mm.

Det är inte lätt. Man känner sig som en svikare men samtidigt måste man följa det som är det bästa för partiet.

Vi är några på facebook, från skilda arbetarkommuner, som har pratat en tid om att alla som vill bli nominerade borde få bli det.
För ett par år sedan, ställde jag mig frågande till det, men ju mer insikt jag har fått dess mer tror jag på den modellen.

Det skulle även underlätta för var och en som vill pröva sina vägar, och få en liten vägledning om villket förtroende man har för ett intressant uppdrag.
Vi blir istället så väldigt rädda för konkurensen. Självklart, man kanske trivs ofantligt bra i sin uppgift och gärna vill vara kvar.

Men, vi får inte glömma att det är just ett fötroendeuppdrag, och inte ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

Det är även bra att få en fingervisning om vilka områden folk kan vara intresserade av i framtiden, att lappa över fint och få en bra balans och flyt i förtroendeuppdragens fortgång.

Ja det finns mycket tankar kring detta, och jag tänker fundera mer på det och ta upp det för diskussion när nomineringsperioden är över. Det blir nämligen lite oroligt när man i nuläge tar upp det.

Varmt Liza

och de nominerade är......

Gårdagens styrelsemöte hos Rimbosossarna var med blandade känslor.

Det första,
jag tycker alltid det är helhärligt att träffa mina kära kamrater!
Det samma är det i princip vilket möte jag än går på, så har atmosfär en stor betydelse.

Det andra,
alltid lika klurigt i valsituationer. Jag har ju en viss förmåga till att vara väldigt frågvis och jag tror att det gör många osäkra. Vilket är onödigt, för jag är verkligen frågvis och nyfiken på alternativ, vad händer sen, hur jobbar man vidare, hur går det till mm.
Tro mig, mina gamla skollärare skulle känna igen mig på bara beskrivningen!
Våffådådå, som rumpnissarna sa. Jag har säkert en sån gen.

Nåväl, lite höjda röster blev det nog, men kanske mest iver tror jag. Och det är ju inte ett enkelt arbete. Många viljor, många med lust och passion till politiken, och svårt att fördela.

Jag hoppas innerligt i allafall att det i slutändan blir ett bra reslutat för AK, Partiet och oss själva.

Inför kommande mandatperiod hoppas jag att jag kommer med i fullmäktige.
Och att jag får vara kvar i socialnämnden och som nämndeman i tingsrätten.
Tycker att jag annars duktigt har frigjort mig från alltför mycket "göra" och än är det tyvärr lite mer jag måste minska på.

Att hitta balansen mellan arbete, fritid och föreningsliv med uppdrag är ett sjå i sig, men nog tar det en stund att landa i vad man verkligen vill.

Så, det är en liten vägbit kvar, och det känns spännande, lite läskigt och fantastiskt att man faktiskt är med och påverkar. Demokrati, jag bara säger det......

varmt Liza