Sverige, ett nytt (L)EGO-LAND

Prat med nära och kära, vänner och bekanta. Alla säger samma sak: Håller vi på att bli ett land fylld med egoism?

Fler och fler reagerar starkt på vår nuvarande regering i alliansens te(ö)cken, att man ska vara egoist, tänka på sig själv och inte andra.

Välfärden monteras ned, och det har blivit totalt kaos för personer som är sjuka och arbetslösa. Folk är förbannade på arbetsförmedlingen och försäkringskassan när man borde vända sin enorma ilska istället till den som bestämde eländet. Alliansens regering.

Alliansen beter sig som kalvar på grönbete med makten fortfarande; man vet inte hur man ska hantera den och man sprätter och skuttar i frågorna som är livsviktiga för en stor del av Sveriges invånare.

Jag har hört och sett så många dumheter nu under dessa mörka år, att jag kan jämföra det med ett berömt LEGO-LAND. Man bygger lite, för att komma så långt från socialdemokratins värderingar som möjligt, river och bygger lite igen. Trots, att det redan finns koncept som är beprövade och användvara, trots att man istället kan ägna sig åt endast förändringar där det behövs.

Nej, detta (L)EGO-LAND, vårt Sverige, som alltid har haft ett gott anseende världen över håller på att monteras ned i små bitar, och som kommer ta en evighet att bygga uppp igen om alliansen får fortsätta.

Jag tänker inte säga att; Nu hoppas jag det blir nystart med ny partiledare.... bla bla bla.....
Nej, vi måste alla gräva där vi står, hemma i våra föreningar, ta initiativ till arbete och inte bara vänta på signaler. Vi har väljare och medlemmar i vår närhet, och de är dom vi ska ta hand om och jobba vidare med.

Varmt Liza

Håkan och Carin, håll inte en låg profil inför kongressen....

Som många bloggare hela tiden har sagt, vi vill veta vad våra politiker vill om politiken. Vad är det man vill uppnå, hur är det man vill jobba för vårt parti.

Till Dig Håkan, och till Dig Carin, ber jag därför om att ni inte ska hålla en låg profil inför partikongressen.

Jag förstår, att ni inte kan lägga ett "program" för visioner och dy, men lobba för er själva redan nu! Tala om hur ni ser framåt, och servera därmed kongressens ombud en hum om vad som kan väntas från er.
Som vi alla vet, är just det en bit av kritiken, vad är det vi ska välja?!

Ta tjuren vid hornen, var modiga och tala med partikamrater och media, som ska nå ut till alla våra medlemmar. Eller skriv en bra artikel till tidningarna och ge oss "stolpar".

Och glöm inte att försöka se positivt på alla debatter och diskusisoner som varit.
Vi kämpar ju för vårt parti!

Varmt Liza
En röd rosig och mycket stolt sosse

Förtroendeuppdrag kräver sin man, inte man som kräver fötroendeuppdrag....

Jag vill se mod och en hel del nytänk. Ingen nyhet i bloggosfären efter en lång period med starka diskussioner. Kan man sin "partibok" räds man inte en modernisering i rätt anda. Det tror jag de flesta håller med om, utom en mindre stark grupp som blir rädd för allt vad nytänk innebär.

Den största rädsan är nog om det blir en ökning av mod, där man faktiskt beslutsamt inser att partiets väl och vilja, utveckling och överlevnad handlar om att sätta uppgift i första hand, och i andra hand se över vilken person som kan tänkas passa till det förtroendeuppdraget.

Under många år, har det varit väldigt mycket, förflyttningar runt positioner på en snäv skara personer. Det är som om vi inte skulle ha fler att välja emellan. Vilket är helt fel. Vi har hur många utomordentligt superduktika politiker som helst, och att välja rätt person till rätt fötroendeuppdrag borde inte vara någon svårighet.

Vad jag vill ha, är en partiledare som nu verkligen ser över hela vår organisatoriska mall och våra stadgar. Hur gör vi för att utveckling ska gå smidigare? Hur gör vi för att alltid i första hand tänka vad en uppgift behöver, och inte var en liten grupp personer behöver?

Framför allt borde vi alla lära oss att ett förtroendeuppdrag är en tillfällighet, och att man ska göra sitt bästa, för att överlämna det på bästa sätt till nästa person.

Ja jag vet, jag älskar mitt politiska arbete och blir självklart ledsen när det inte blir som jag vill. Och man får visa det. Men det är trots det viktigt att partiet lever, utvecklas och att det känns som ett lagarbete.

Jag hoppas att vår nye partiledare, Håkan Juholt, har stort mod, och jag hoppas att de aktiva runt omkring förstår att det måste bli förändringar.

Likaså är det med val inom Arbetarekommunerna. Vi måste alla se över vilka som står på våra listor när vi nominerar. Håll inte din "kompis" bakom ryggen. Kompisar kan man vara i alla fall. DU/VI ska hålla partiet bakom ryggen, och nominera fram de som vi tror/vet kan driva partiet framåt och framförallt alltid har en dialog med medlemmarna.
Av någon anledning pratar vi för lite med och om medlemmarna. Nu ändrar vi på det!

Varmt Liza

Carin o Håkan, visa mod och nytänk.

Vi kan ju inte säga annat än att aktiviteten har varit större än störst under valberedningens arbete med att få fram en partiledarekandidat. Vi socialdemokrater har haft och har diskussioner som står högt i tak, och detta är i grunden allt för att värna om vårt parti.
Lite otippat, kom nu Håkan Juholt och Carin Jämtin som förslag och jag har stor förhoppning om att dessa personer har modet att stadigt stå för förändring.
Nej, det blev inte Mikael Damberg som jag hade hoppats, men det betyder inte att Håkan och Carin är sämre för det.
Jag ser fram emot, och hoppas på ett nytänk och framförallt ett stort mod att städa en hel del bland de förtroendevalda.
Jag har inte emot någon alls personligen, men som alla jobb, fötroendeuppdrag eller dy måste man se till att varje uppgift har rätt person. Och den personen som var rätt en tid, behöver ibland bytas ut för att just uppgiften, uppdraget kräver det.
Det är inte lätt att mötas av kritik eller att få "sparken" eller förflyttning, det kan jag förstå. Men man måste se det ur partiets perspektiv. Vi kan inte rädda enskilda personer, vi måste rädda vårt parti.
Förtroendeuppdraget är en lånad stund, hur kul man än tycker det är, och hur länge man än själv skulle vilja ha det.
Jag blev som sagt lite paff när Håkan och Carin blev nominerade av valberedningen. Endast därför att det kändes som att dessa två inte figurerat så mycket i diskussionerna. Nu ser jag faktiskt fram emot det och jag känner redan en liten vårvind av förändringar.
Jag hoppas innerligt att jag får rätt i det.

Varmt Liza

Förvirring, demokratisk ordning och ökad kritik.

Det är inte långt kvar till socialdemokraternas val av partiledare. Tiden rinner iväg och snart är det redan dags för många av våra valda ombud att ge sig av till att göra en form av val. Valet kommer att vara ett ja eller nej, för det kommer antagligen bara vara en person som ställs som tilltänkt partiledare.

Processen har varit lång och kritikens aldrig sinande bäck ännu längre. Frågorna har varit många och svaren varit få, vi vill veta, undrar och förundras över att diskussionerna därom är kantade av pessimism.

Jag tror, att valberedningens process och avsikt inte går att utröna förrän allt är klart, och vi har ett facit i handen.

Saken är väl den, att vi inte riktigt vill ha ett facit i handen. Vi vill vara med och påverka.

Det finns många saker att ta lärdom av i denna unika händelse.

• Ska det vara självklart, att man bara tar fram en kandidat?

Mitt svar: självklart borde vi anamma en mer modern tid och ta fram kandidater över hela landet som alternativ. Det blir en smula enahanda när vi plockar fram dom "vi känner till" i distrikten. Det finns ju med all säkerhet ett stort antal personer att analysera mera.

• Och hur skulle nomineringstiden gå till?

Mitt svar: Att låta ett antal personer ha en personkampanj. Finnas tillgängliga för medlemmarna och tala om vilken person man är, vad den politiska viljan är och vad man anser att man kan göra för medlemmarna och väljarna.

Det finns som vi redan vet en stor risk med att gå till en påkostad kongress och man är tvungen att skjuta upp valarbetet pga meningsskiljaktigheter. Det går ju inte att lösa på plats med endast en kandidat.

Utöver det hela, vill jag uppmana alla politiker i "centrum", att inte vara så ilska på kritikerna.

Kritik är trist, men den säger något.

Lyssna istället på vad man säger och ta det till er. Jag håller inte med om allt som har sagts, men den som vågar öppna munnen och föra diskussion och kritik, ska betraktas som den demokratiska rösten som vi alla säger att vi står för.

Varmt Liza

Det kom ett samtal, om en utförsäkring som slutade i självmord.

Faan, Liza.....

"Nu är jag så jävla förbannad, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det här är utrensning och utrotning! Nu har alliansens politik drabbat min släkt, nu har en av de våra tagit livet av sig! I förra veckan drogs sjukpengen in, och det är fanimej dags att agera. Det här är folkmord!

"Det är en försumelse av Svenska folket, och Fredrik borde dras inför FN och mänskliga rättigheter. Jag har fått suttit nu och ringt runt och talat om att xx är död....."

" För några år sedan ställdes jag inför rätta för försumelse av mina barn. Det gick snabb att få den domen. Men hur kan det komma sig att alliansen klarar sig, som just nu utrotar Svenskar, som försummar det Svenska Folket? När ska dom ställas inför rätta? Vilka straff ska dom få?

Nej, det här är inte om mig. Det här är från ett antal sms och samtal jag hade med en vän igår.

Det kryper närmare, och resultaten av människors förtvivlan syns allt mer tydligt, och jag frågar naturligtvis Fredrik Reinfeldt; Hur är det med de mänskliga rättigheterna? Förstår du, att en grupp människor tror att du håller på att utrota dom? När alternativet blir att ta självmord?

Hårda ord, hårda funderingar, men det är verkligheten just nu, just idag och någon kanske redan i morgon gör det igen i sin förtvivlan.

Jag skulle kunna lägga en lång politisk text i det här, men jag vill att frågan ska vara så avskalad som den är. Hur kommer statistiken se ut?

Min vän, som berättade detta var fylld av sorg, ilska och förtvivlan. Och det är inte så konstigt. Han försöker själv finna sin plats på arbetsmarknaden efter en lång sjukskrivning. Han såg därmed, hur alternativet kan sluta, och hur vårt skyddsnät har mil ifrån solidaritet och omsorg.

Och den älskade släktingen kan aldrig komma tillbaka. Som blev endast något över 50 år.

Min vän kräver ett svar från dig Fredrik. Det gör jag också.

Vi vill inte ha detta!

Liza

När gränsen mellan hat-kärlek-beundran var hårfin.

Att ens fråga dig, vad du gjorde den där dagen är antagligen helt onödig. För det vet du.

Ja, vi återkommer ofta till vilken chock vi upplevde och vilken enormt smärta det fogade oss Svenskar, som trodde att vi vara fria fån attentat. Det fanns inte i våra tankar. Vi, ett fredligt folk, demokratiska och i full färd med att bygga upp vårt land med jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.
Inte skulle det kunna hända oss?

Och, hur mycket har vi inte ältat just detta?

Men det finns en uppgift i att älta och aldrig glömma. Uppgiften är att aldrig acceptera och aldrig lägga vilande i minnesbanken.

Varje gång ribban höjs för attentat, folkmord, terrorism mm måste vi älta det. Diskutera det, hålla vår inställning levande.
Vi accepterar inte, vi glömmer inte, vi avskyr det och vi motarbetar det.

Den morgonen, för 25 år sedan, bodde jag på Gotland, Min dåvarande make och jag hade kommit så långt som till en dotter, som skuttade upp ur sängen för att sätta på TV-n. Nej, det var inte en massa kanaler och tecknat på den tiden, men det var morgonprogram som var trevliga att titta på.
Jag låg gäspandes i sängen, och hör en nyhetsröst säga att Olof Palme är död. Mördad. Jag trodde att jag fortfarande drömde.

Vi var tysta mest hela dagen. Var och en i egna tankar. Det ville inte gå in. Att någon mördat vår Statsminister, att någon har markerat detta mord mot vårt land Sverige, att någon som inte accepterade en demokratisk ordning, tog detta våldsamma beslut.

Min "riktiga" pappa tystnade för alltid tror jag. Han som hade jobbat alla år på Handelsdepartementet och träffade alla politiker ofta, kunde aldrig förstå. Pappas sorg var inte talbar, men den var synbar.

Att hämta kraft och energi, är att lyssna på Olof Palmes tal. Retoriken ger inspiration. Att höra de återkommande orden Demokrati, solidaritet och jämlikhet är för mig ett mantra.

Det finns de som återkommer om det sk "palmehatet". Jag ser inget konstigt i det. En man som kämpar för allas lika värde, blir i kretsar inte populär. När kapitalisternas störste fiende så klart kan förklara varför alla är värda ett bra liv, med god lön jobb och skyddsnät, väcks ett hat för intrånget i en orättvis värld.
Men gränsen mellan hat-kärlek och beundran kan vara hårfin. För vem kan egentligen säga, vem man än är och vad man än tror på, att Olof Palme hade fel?

Sanningen är och var för många den största fienden.

Världen just idag, är ett inferno av människor som har tröttnat på orättvisor och förtryck.

Att kämpa för demokrati, rättvisa, jämlikhet och solidaritet har ett högt pris. Det är väldigt märkligt, att det finns ett så stort motstånd till det.

Jag kommer aldrig att förstå det och jag kan säga att jag kommer aldrig att vilja förstå det.


Varmt Liza