Medborgare varje dag

Sverige, ett nytt (L)EGO-LAND

2011-03-16T03:06:00.000-07:00

Prat med nära och kära, vänner och bekanta. Alla säger samma sak: Håller vi på att bli ett land fylld med egoism?

Fler och fler reagerar starkt på vår nuvarande regering i alliansens te(ö)cken, att man ska vara egoist, tänka på sig själv och inte andra.

Välfärden monteras ned, och det har blivit totalt kaos för personer som är sjuka och arbetslösa. Folk är förbannade på arbetsförmedlingen och försäkringskassan när man borde vända sin enorma ilska istället till den som bestämde eländet. Alliansens regering.

Alliansen beter sig som kalvar på grönbete med makten fortfarande; man vet inte hur man ska hantera den och man sprätter och skuttar i frågorna som är livsviktiga för en stor del av Sveriges invånare.

Jag har hört och sett så många dumheter nu under dessa mörka år, att jag kan jämföra det med ett berömt LEGO-LAND. Man bygger lite, för att komma så långt från socialdemokratins värderingar som möjligt, river och bygger lite igen. Trots, att det redan finns koncept som är beprövade och användvara, trots att man istället kan ägna sig åt endast förändringar där det behövs.

Nej, detta (L)EGO-LAND, vårt Sverige, som alltid har haft ett gott anseende världen över håller på att monteras ned i små bitar, och som kommer ta en evighet att bygga uppp igen om alliansen får fortsätta.

Jag tänker inte säga att; Nu hoppas jag det blir nystart med ny partiledare.... bla bla bla.....
Nej, vi måste alla gräva där vi står, hemma i våra föreningar, ta initiativ till arbete och inte bara vänta på signaler. Vi har väljare och medlemmar i vår närhet, och de är dom vi ska ta hand om och jobba vidare med.

Varmt Liza

Håkan och Carin, håll inte en låg profil inför kongressen....

2011-03-15T01:08:00.000-07:00

Som många bloggare hela tiden har sagt, vi vill veta vad våra politiker vill om politiken. Vad är det man vill uppnå, hur är det man vill jobba för vårt parti.

Till Dig Håkan, och till Dig Carin, ber jag därför om att ni inte ska hålla en låg profil inför partikongressen.

Jag förstår, att ni inte kan lägga ett "program" för visioner och dy, men lobba för er själva redan nu! Tala om hur ni ser framåt, och servera därmed kongressens ombud en hum om vad som kan väntas från er.
Som vi alla vet, är just det en bit av kritiken, vad är det vi ska välja?!

Ta tjuren vid hornen, var modiga och tala med partikamrater och media, som ska nå ut till alla våra medlemmar. Eller skriv en bra artikel till tidningarna och ge oss "stolpar".

Och glöm inte att försöka se positivt på alla debatter och diskusisoner som varit.
Vi kämpar ju för vårt parti!

Varmt Liza
En röd rosig och mycket stolt sosse

Förtroendeuppdrag kräver sin man, inte man som kräver fötroendeuppdrag....

2011-03-13T04:09:00.000-07:00

Jag vill se mod och en hel del nytänk. Ingen nyhet i bloggosfären efter en lång period med starka diskussioner. Kan man sin "partibok" räds man inte en modernisering i rätt anda. Det tror jag de flesta håller med om, utom en mindre stark grupp som blir rädd för allt vad nytänk innebär.

Den största rädsan är nog om det blir en ökning av mod, där man faktiskt beslutsamt inser att partiets väl och vilja, utveckling och överlevnad handlar om att sätta uppgift i första hand, och i andra hand se över vilken person som kan tänkas passa till det förtroendeuppdraget.

Under många år, har det varit väldigt mycket, förflyttningar runt positioner på en snäv skara personer. Det är som om vi inte skulle ha fler att välja emellan. Vilket är helt fel. Vi har hur många utomordentligt superduktika politiker som helst, och att välja rätt person till rätt fötroendeuppdrag borde inte vara någon svårighet.

Vad jag vill ha, är en partiledare som nu verkligen ser över hela vår organisatoriska mall och våra stadgar. Hur gör vi för att utveckling ska gå smidigare? Hur gör vi för att alltid i första hand tänka vad en uppgift behöver, och inte var en liten grupp personer behöver?

Framför allt borde vi alla lära oss att ett förtroendeuppdrag är en tillfällighet, och att man ska göra sitt bästa, för att överlämna det på bästa sätt till nästa person.

Ja jag vet, jag älskar mitt politiska arbete och blir självklart ledsen när det inte blir som jag vill. Och man får visa det. Men det är trots det viktigt att partiet lever, utvecklas och att det känns som ett lagarbete.

Jag hoppas att vår nye partiledare, Håkan Juholt, har stort mod, och jag hoppas att de aktiva runt omkring förstår att det måste bli förändringar.

Likaså är det med val inom Arbetarekommunerna. Vi måste alla se över vilka som står på våra listor när vi nominerar. Håll inte din "kompis" bakom ryggen. Kompisar kan man vara i alla fall. DU/VI ska hålla partiet bakom ryggen, och nominera fram de som vi tror/vet kan driva partiet framåt och framförallt alltid har en dialog med medlemmarna.
Av någon anledning pratar vi för lite med och om medlemmarna. Nu ändrar vi på det!

Varmt Liza

Carin o Håkan, visa mod och nytänk.

2011-03-11T10:44:00.000-08:00

Vi kan ju inte säga annat än att aktiviteten har varit större än störst under valberedningens arbete med att få fram en partiledarekandidat. Vi socialdemokrater har haft och har diskussioner som står högt i tak, och detta är i grunden allt för att värna om vårt parti.
Lite otippat, kom nu Håkan Juholt och Carin Jämtin som förslag och jag har stor förhoppning om att dessa personer har modet att stadigt stå för förändring.
Nej, det blev inte Mikael Damberg som jag hade hoppats, men det betyder inte att Håkan och Carin är sämre för det.
Jag ser fram emot, och hoppas på ett nytänk och framförallt ett stort mod att städa en hel del bland de förtroendevalda.
Jag har inte emot någon alls personligen, men som alla jobb, fötroendeuppdrag eller dy måste man se till att varje uppgift har rätt person. Och den personen som var rätt en tid, behöver ibland bytas ut för att just uppgiften, uppdraget kräver det.
Det är inte lätt att mötas av kritik eller att få "sparken" eller förflyttning, det kan jag förstå. Men man måste se det ur partiets perspektiv. Vi kan inte rädda enskilda personer, vi måste rädda vårt parti.
Förtroendeuppdraget är en lånad stund, hur kul man än tycker det är, och hur länge man än själv skulle vilja ha det.
Jag blev som sagt lite paff när Håkan och Carin blev nominerade av valberedningen. Endast därför att det kändes som att dessa två inte figurerat så mycket i diskussionerna. Nu ser jag faktiskt fram emot det och jag känner redan en liten vårvind av förändringar.
Jag hoppas innerligt att jag får rätt i det.

Varmt Liza

Förvirring, demokratisk ordning och ökad kritik.

2011-03-08T22:49:00.000-08:00

Det är inte långt kvar till socialdemokraternas val av partiledare. Tiden rinner iväg och snart är det redan dags för många av våra valda ombud att ge sig av till att göra en form av val. Valet kommer att vara ett ja eller nej, för det kommer antagligen bara vara en person som ställs som tilltänkt partiledare.

Processen har varit lång och kritikens aldrig sinande bäck ännu längre. Frågorna har varit många och svaren varit få, vi vill veta, undrar och förundras över att diskussionerna därom är kantade av pessimism.

Jag tror, att valberedningens process och avsikt inte går att utröna förrän allt är klart, och vi har ett facit i handen.

Saken är väl den, att vi inte riktigt vill ha ett facit i handen. Vi vill vara med och påverka.

Det finns många saker att ta lärdom av i denna unika händelse.

Ska det vara självklart, att man bara tar fram en kandidat?

Mitt svar: självklart borde vi anamma en mer modern tid och ta fram kandidater över hela landet som alternativ. Det blir en smula enahanda när vi plockar fram dom "vi känner till" i distrikten. Det finns ju med all säkerhet ett stort antal personer att analysera mera.

Och hur skulle nomineringstiden gå till?

Mitt svar: Att låta ett antal personer ha en personkampanj. Finnas tillgängliga för medlemmarna och tala om vilken person man är, vad den politiska viljan är och vad man anser att man kan göra för medlemmarna och väljarna.

Det finns som vi redan vet en stor risk med att gå till en påkostad kongress och man är tvungen att skjuta upp valarbetet pga meningsskiljaktigheter. Det går ju inte att lösa på plats med endast en kandidat.

Utöver det hela, vill jag uppmana alla politiker i "centrum", att inte vara så ilska på kritikerna.

Kritik är trist, men den säger något.

Lyssna istället på vad man säger och ta det till er. Jag håller inte med om allt som har sagts, men den som vågar öppna munnen och föra diskussion och kritik, ska betraktas som den demokratiska rösten som vi alla säger att vi står för.

Varmt Liza

Det kom ett samtal, om en utförsäkring som slutade i självmord.

2011-03-01T13:23:00.000-08:00

Faan, Liza.....

"Nu är jag så jävla förbannad, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det här är utrensning och utrotning! Nu har alliansens politik drabbat min släkt, nu har en av de våra tagit livet av sig! I förra veckan drogs sjukpengen in, och det är fanimej dags att agera. Det här är folkmord!

"Det är en försumelse av Svenska folket, och Fredrik borde dras inför FN och mänskliga rättigheter. Jag har fått suttit nu och ringt runt och talat om att xx är död....."

" För några år sedan ställdes jag inför rätta för försumelse av mina barn. Det gick snabb att få den domen. Men hur kan det komma sig att alliansen klarar sig, som just nu utrotar Svenskar, som försummar det Svenska Folket? När ska dom ställas inför rätta? Vilka straff ska dom få?

Nej, det här är inte om mig. Det här är från ett antal sms och samtal jag hade med en vän igår.

Det kryper närmare, och resultaten av människors förtvivlan syns allt mer tydligt, och jag frågar naturligtvis Fredrik Reinfeldt; Hur är det med de mänskliga rättigheterna? Förstår du, att en grupp människor tror att du håller på att utrota dom? När alternativet blir att ta självmord?

Hårda ord, hårda funderingar, men det är verkligheten just nu, just idag och någon kanske redan i morgon gör det igen i sin förtvivlan.

Jag skulle kunna lägga en lång politisk text i det här, men jag vill att frågan ska vara så avskalad som den är. Hur kommer statistiken se ut?

Min vän, som berättade detta var fylld av sorg, ilska och förtvivlan. Och det är inte så konstigt. Han försöker själv finna sin plats på arbetsmarknaden efter en lång sjukskrivning. Han såg därmed, hur alternativet kan sluta, och hur vårt skyddsnät har mil ifrån solidaritet och omsorg.

Och den älskade släktingen kan aldrig komma tillbaka. Som blev endast något över 50 år.

Min vän kräver ett svar från dig Fredrik. Det gör jag också.

Vi vill inte ha detta!

Liza

När gränsen mellan hat-kärlek-beundran var hårfin.

2011-02-27T23:24:00.000-08:00

Att ens fråga dig, vad du gjorde den där dagen är antagligen helt onödig. För det vet du.

Ja, vi återkommer ofta till vilken chock vi upplevde och vilken enormt smärta det fogade oss Svenskar, som trodde att vi vara fria fån attentat. Det fanns inte i våra tankar. Vi, ett fredligt folk, demokratiska och i full färd med att bygga upp vårt land med jämlikhet, jämställdhet och solidaritet.
Inte skulle det kunna hända oss?

Och, hur mycket har vi inte ältat just detta?

Men det finns en uppgift i att älta och aldrig glömma. Uppgiften är att aldrig acceptera och aldrig lägga vilande i minnesbanken.

Varje gång ribban höjs för attentat, folkmord, terrorism mm måste vi älta det. Diskutera det, hålla vår inställning levande.
Vi accepterar inte, vi glömmer inte, vi avskyr det och vi motarbetar det.

Den morgonen, för 25 år sedan, bodde jag på Gotland, Min dåvarande make och jag hade kommit så långt som till en dotter, som skuttade upp ur sängen för att sätta på TV-n. Nej, det var inte en massa kanaler och tecknat på den tiden, men det var morgonprogram som var trevliga att titta på.
Jag låg gäspandes i sängen, och hör en nyhetsröst säga att Olof Palme är död. Mördad. Jag trodde att jag fortfarande drömde.

Vi var tysta mest hela dagen. Var och en i egna tankar. Det ville inte gå in. Att någon mördat vår Statsminister, att någon har markerat detta mord mot vårt land Sverige, att någon som inte accepterade en demokratisk ordning, tog detta våldsamma beslut.

Min "riktiga" pappa tystnade för alltid tror jag. Han som hade jobbat alla år på Handelsdepartementet och träffade alla politiker ofta, kunde aldrig förstå. Pappas sorg var inte talbar, men den var synbar.

Att hämta kraft och energi, är att lyssna på Olof Palmes tal. Retoriken ger inspiration. Att höra de återkommande orden Demokrati, solidaritet och jämlikhet är för mig ett mantra.

Det finns de som återkommer om det sk "palmehatet". Jag ser inget konstigt i det. En man som kämpar för allas lika värde, blir i kretsar inte populär. När kapitalisternas störste fiende så klart kan förklara varför alla är värda ett bra liv, med god lön jobb och skyddsnät, väcks ett hat för intrånget i en orättvis värld.
Men gränsen mellan hat-kärlek och beundran kan vara hårfin. För vem kan egentligen säga, vem man än är och vad man än tror på, att Olof Palme hade fel?

Sanningen är och var för många den största fienden.

Världen just idag, är ett inferno av människor som har tröttnat på orättvisor och förtryck.

Att kämpa för demokrati, rättvisa, jämlikhet och solidaritet har ett högt pris. Det är väldigt märkligt, att det finns ett så stort motstånd till det.

Jag kommer aldrig att förstå det och jag kan säga att jag kommer aldrig att vilja förstå det.

Varmt Liza

Desperat läge i valberedningen? Vems omdöme är det?

2011-02-24T23:43:00.000-08:00

Enligt Expressen är det ett desperat läge i socialdemokraternas valberedning.
Vilka uppgiftslämnarna är om det har jag ingen aning om, men jag är lite fundersam över sanningshalten i det.

Att det är ett mastodontjobb kan jag instämma i, men varför skulle det benämnas "desperat"?

Att det finns ett antal kandidater som bearbetas ser jag bara som en tillgång, och vad det gäller kritik mot vissa är inget ovanligt.
Det finns alltid något hos någon man inte uppskattar.

Jag tycker att vi har ett antal mycket intressanta namn och jag är glad över att det ger valberedningen ett gediget arbete med att försöka ta fram just den, som kommer att bli vår nye partiledare.
Det ska inte vara enkelt, det ska vara så genomtänkt och lyssnande som möjligt.

Jag har läst ett antal blogginlägg och artiklar om valberedningens arbete och likaväl kritiska som hyllade röster. Jag tycker nog att vi kan genomskåda att ingen har någon som helst direkt insyn i valberedningens arbete förutom vissa lösrykta uttalanden som vi intern får oss till livs allesammans som är aktiva.

Dock måste jag fundersamt klia mig i huvudet över de som "briljerar" och de som verkar ha en personlig "vendetta" över kandidater. Sånt syns också, och jag noterar lite ledsamt över att jag känner en stor besvikelse över ett antal partikamrater.

Vår öppenhet är viktig, vår dialog är viktig, vår demokrati är viktig, men nog finns det väl gränser för det personliga engagemanget som lämnar spår av bitterhet?

Jag kan själv, och har själv i ett antal blogginlägg varit kritisk mot en hel del arbete inom partiet. Men jag vill poängtera att jag ser hur vi organisatoriskt behöver förändra situationer som jag känner att vi felaktigt hamnar i mellan varven.

Vi kan vara ack så onöjda med ett antal val av personer, men å andra sidan måste vi acceptera att folk har röstat på det viset.

Vi får heller inte skrämma bort varandra, det ska vara roligt, spännande och intressant att vara politiskt aktiv. Tunga stunder finns det gott om i allafall.

Vem vår kommande partiledare blir har vi inget facit på ännu. Jag stödjer Mikael Damberg och det står jag för. Det behöver inte betyda att jag tycker att andra är dåliga. Men jag tror att det är viktigt att framhålla vem man gärna skulle vilja se, istället för att spy galla över någon man inte önskar ska inta "positionen".

Nej, jag har inte glömt yttrandefriheten för oss alla. Frågan är bara vad vi sitter och yttrar egentligen, och vem gagnar det?

Varmt Liza

Rovdjursdebatten är svår, och i många delar.

2011-02-22T00:11:00.000-08:00

Jag bor i utkanten av Rialareviret. Vår vargfamilj som förra året utökades med 4 valpar, förväntas få en kull i år igen.
Från någon strövandrad varg genom åren, kan det under detta år helt plötsligt bli 10 vargar i området.
Det känns svindlande, när man inte är van vid rovdjur utanför dörren.
Innan jag sätter prägel på mitt eget tyck, vill jag gärna dryfta det jag kommit på. Nämligen att just rovdjursdebatten, är som en uppskuren tårta. Hur många "bitar" som helst, med skiftande ingredienser.
Åsikterna är nämligen så skilda, att jag tror att man alltid kommer att ha svårt att jämka till hur man ska hantera frågan.

Följande är bara en bråkdel;

De boende. Fysisk rädsla för vargen. Framförallt barnfamiljer.
Rädsla för att det ska hända våra husdjur något. Hundar och katter är ju våra familjemedlemmar.
Tamboskapen. De som har framförallt lamm som är mycket oskyddade.
Kor och hästar har något mer styrka, men ligger i farsonen för större flock.

Självklart, att vi måste ha en enorm respekt för att folk i själ och hjärta är rädda om sig själv, sina barn och sina djur.

Jägarna.

Rädsla för att jakthundarna ska gå åt.
Ovilliga till "konkurrens" om skogens vilt.

Övriga

Varghatare.
"Utrotare", som aktivt åker runt och försöker spränga lyor.
Vargälskare.
"Förvararna" som sätter ner foten för att vargen ska få vara kvar.

Säg mig, hur ska man kunna mötas?

En stor del av ovanstående har jag full förståelse för. Andra inte, och jag skulle verkligen vilja skala bort en kategori, för att ta diskussionen till en hanterbar nivå.

Våra diskussioner och arbeten för hur vi ska hantera närheten av rovdjuren måste följa en skala av "hur får var och en plats, utan att störa varandra".

Människor som bor granne med rovdjuren, måste få god insikt i hur läget ser ut. Man ska inte behöva vara rädd för att släppa ut sina barn eller husdjur. Med en lagom stor stam, räcker området till för alla.

De som har boskap av något slag, måste få ekonomisk hjälp för hägn mm för att skydda djuren.Det borde inte ens vara någon diskussion om det, det borde vara en självklarhet. Rovdjuren ska inte ens ha ett serverat bord, utan ha sin mat från skogen.

Det är ett faktum, att när vi kommer till jägarnas åsikter, som det inte blir hanterbart längre.

Jag ska därför redan nu tala om att jag är själv "jägardotter", och tycker mig ha en rätt så god insyn i hur diskussionerna går.

Jägare vill inte ha konkurrens i skogen. Så är det. Till min jagande familj i Västergötland ger jag "hundförbud" i skogen när det finns varg där. Lämna jycken hemma, riskera inte din vän. Jag vet, mer än väl, att jycken blir en ledsen jycke, när han inte får springa i skogen och jaga.

Jag skulle dock önska, att jägarna hade en mer konstruktiv förklaring till, varför de känner sig besvärade av vargar. Motiveringen att man inte har några rådjur eller älgar kvar att skjuta, ter sig tyvärr som att man har blivit av med sin hobby.

Den punkt jag är kritisk mot, är inte så svår att lista ut. Varghatarna är som "hulliganer" som inte ens kan förklara sitt beteende.

Jag tror, att ska vi ta debatten på en bra nivå, är det just de boende i områden vi ska lyssna på. En konstruktiv diskussion, en öppenhet om hanteringen och en självklarhet att försöka hålla stammens antal i nivå till att just kunna leva som "grannar".

Och, ekonomiskt stöd för att skydda tamboskap.

Jag själv tycker att det är svindlande och spännande med vargarna. Å andra sidan står dom inte precis utanför dörren. Min äldsta dotter har fram till nu bott i området, och hon får inte gå i skogen själv för mig. Klart att det känns lite kusligt! Även, om jag personligen inte är rädd så tar jag stort hänsyn till andras rädslor.

Jag kan istället plocka fram min enorma rädsla för björnar. Jag får frossa bara jag ser en nalle på skansen, och jag tycker det är läskigt att vi faktiskt har några stycken här i Roslagen.

Det finns alltid något om rovdjursdebatten att diskutera. Det viktiga är, att vi gör det med respekt.

Varmt Liza

Socialdemokratisk öppenhet, folkrörelsens grund.

2011-02-21T00:55:00.000-08:00

Det är klart att livet i den socialdemokratiska sfären inte har varit helt enkel sedan valet 2006.
Det var på känn redan innan förstås, men verkligheten gick upp för oss alla just då.
Visst är det en smula tjatigt, att vi hänger oss fast vid det men sanningen är att den chocken kommer att sitta i länge.

Nu har vi i ett antal år, grottat, diskuterat, vridit och vänt på ämnet och nu vill jag verkligen se en början på en framtid med att jobba med vår politik, istället för att sitta kvar i bubblan av självömkan.

Jag vill i allafall understryka, hur viktig den här tiden har varit och hur viktigt det har varit med den öppenheten många av oss har haft.

Jag kan börja med att säga, att vi kan inte på några som helst villkor kan komma ifrån den enorma makt media har.
Det är en sanning att säga oroligt, när vi kan förutspå resultat efter medias inställning och förstå vem man tycker ska gå segrande ut.
Samtidigt måste vi ta en funderare över, hur det kan komma sig att media har en sån stor makt mot den enskilde medborgaren, och hur det kan komma sig att man faktiskt KAN förutspå medias strategi.

Med det vill jag även tillägga värdet av tryckfriheten, och värdet av att vi i vårt land har möjligheten att värna om den.

Men, som "förlorare" tänker jag i nuläge inte gå in på det. Att lyfta den diskussionen passar bättre när läget är för oss ett i seger. En förlorare är alltid sedd som en gnällare, och det är onödigt.

Det har och är många bloggare och uttalanden från våra aktiva. En del har öppet undrat över om vi inte gräver vår egen grav, som kritiserar oss själva och våra egna så hårt?
Jag vill istället påstå, att vi har en bättre öppenhet än på mycket länge, och vi är många som vågar ta diskussionen för att på alla sätt med krafttag få socialdemokratin på rätt köl.

Att lyfta frågorna och ta det på ett sätt som får medborgarna att medverka, är en viktig del av vår socialdemokratiska kultur i grunden, som måste återinföras. Det har vi gjort nu och jag är mycket stolt över det.
Socialdemokratin är en folkrörelse, och i en folkrörelse ska alla ha en möjlighet att delta aktivt, i diskussioner eller åtminstone ha möjlighet att följa den.

Det har varit en hel del undringar om varför vi har gjort personfrågor i många situationer, såsom partiledare och förtroendevalda i Landsting och Arbetarekommuner.

Det är i sig inte konstigt alls, förtroendeplatser hänger ju ihop med valda fysiska personer. Det är i så fall inte konstigt, att förtroendeplatser som kräver förändringar hänvisar även till personer.

Summan av kardemumman är, vill vi kunna ta del av partiets arbete, eller vill vi ha ett parti slutet med endast interna diskussioner?

Jag föredrar faktiskt det första och är glad över vårt mod att göra det.

Varmt Liza

Som man väljer får man skörda....

2011-02-16T01:11:00.000-08:00

Vi måste ta bättre ansvar för hur vi röstar. Den saken ställer sig mer tydligt idag än någonsin.
Frågan är i vilken ordning vi röstar, protesterar och kritiserar. Hur gör vi rätt från början, och i vilket läge "öppnar vi käften" för att delge våra åsikter?

Det är inte en helt enkel procedur i valprocedurer. Vare sig inom de olika kommunernas partier, distrikt eller centralt. Den stora frågan just idag inför vårt kommande partiledarval är, hur mycket har våra medlemmar fått säga sitt?

Min kritik igår om medlemmens värde kan jag till viss del även försvara. Vi socialdemokrater var otroligt på och har varit mycket lyhörda under förra mandatperioden. Och det tror jag skedde i stort över hela landet.
Vi ringde, sökte upp och bjöd in medlemmar ideligen för att puscha på medverkan. Och, vi var många som tyckte att det var det roligaste vi gjort. Men det är ett stort arbete, vi är själva medlemmar som ägnar ledig tid till att vara lokalpolitiker.

Men när vi kommer till andra val, så glöms medlemmen bort, och det är oerhört viktigt att alla deltar.

Under nu min aktiva tid, kan jag helt klart säga att det sker alltför många val där man röstar på "kompisar".
Av naturliga skäl finns det olika grupperingar och det ger jag ingen kritik till i sig, det finns alltid några som agerar politiskt som man själv och som man pratar extra mycket med. Men därmed inte sagt att man inte bör rösta med förstånd i allafall!

Själv är jag noga med att prata med alla, för att få intryck av vad mina partikamrater har i "ryggsäcken" för att använda inför val.

Men, grupperingarna som röstar på varandra är en tråkig situation. Jag menar att man kan vara kompisar ändå, och behöver inte rösta på varandra där det inte passar bara för den goda sakens skull.

Jag har hört utryck som "ja jag tänker i allafall rösta på X för han/hon är min kompis".....
Är man trovärdig då?

Visst kan en kompisröst betyda att man faktiskt är övertygad om personens kapacitet. Självklart, de man har nära kan man ju. Men visst borde det finnas gränser?

Men varför lyckas det då? Ja det kan man fråga sig. Ofta är det personer i ledande position som också är starka i sin drivkraft. Då kan man föra fram den man vill.

Det blir så, i slutänden, att som vi röstar får vi skörda. Det gäller att ha civilkurage och mod till att föra fram kandidater man anser sig vilja ge en möjlighet till ett förtroendeuppdrag.

I dag skriver bla Johan Westerholm på Aftonbladet debatt. Läs artikeln och jag kan bara säga att jag skriver gärna under.

Problem nummer två, är just det som tas upp i ovanstående debatt. De personer som bygger sin yrkeskarriär på politiken.
Ja även vi i vår arbetarekommun har personer som endast arbetar med politiken och samlar uppdrag för sin försörjning. För en del, är politiken redan "blasé" och ger ett uttråkat intryck, men där försörjningen är så viktig att man hänger på i alla fall.
Visst kan man ha många uppdrag, det har jag, men man ska agera i sina uppdrag med lust och engagemang och dessutom ska man delge sina partikamrater det arbete man utför.
Det saknar jag, i många fall.

Där måste vi återigen lära oss, att som man väljer får man skörda. Personerna stöttas och frågan är då vad vi kan göra åt det?

Den ömtåliga kärnan jag vill åt är därför att öppnar man inte munnen i tid, säger ifrån starkt och framhäver sin åsikt verbalt i valtider, så kan det inte bli mer annorlunda än vad det är nu.
Det är faktiskt den bistra sanningen.

Varmt Liza

Kriskommissionens rapport - en nystart för socialdemokratin?

2011-02-15T00:45:00.000-08:00

Idag ska rapporten vara helt klar och överlämnas till socialdemokraternas partistyrelse.

Det är egentligen lite intressent bara det, med tanke på att det är en partistyrelse som gungar, och klamrar sig fast vid vid sina positioner. Vi är många, som undrar varför modet att ställa sina platser till förfogande år noll? Det finns inget sådant mod, men trots allt, man måste följa gällande stadgar och rapporten skall därmed överlämnas på korrekt sätt.

Som aktiv politiker är jag inte helt så nyfiken, eftersom jag vet en hel del av vad som står i rapporten. Jag är egentligen mest nyfiken på hur man tar emot informationen, och om man ser till sig själv eller gör allt för självaste partiet.

Det kommer nämligen även lägga ribban för kommande val av partiledare. Hur modig är man i valberedningen, eller faller man tillbaka på säkra kort? Alltså man vet vad man har, men vet inte vad man kan få.

Jag säger det jag har sagt tidigare, att ställa sin plats till förfogande behöver inte betyda att man åker ut. Däremot har man möjlighet att förstärka den, genom att bli omvald. Men om man känner att man inte vågar ta den risken, är det ett tydligt tecken på att man är medveten om att man inte uppfyller kraven som positionen kräver.

Men den kommande rapporten då?

Jag har själv ett antal punkter som jag snabbt kan sätta finger på,

Socialdemokratin kan inte tas för givet, trots många års ledande roll. Den måste alltid kämpas för.

Bra med vilja att driva partiet i position, men positionerna får inte bestå av närmaste vännerna eller enbart personer från huvudstaden. Landet är långt.

Driv politiken i den egna ideologin, vi har tappat greppet.

Hysteri för moderaternas seger, istället fär att driva vår politik, har man försökt forma en blek kopia av moderaterna, som egentligen har kopierat oss. Tredje kopian bleknar alltid det borde varenda människa begripa.

In med Norrlandspartierna. Dom är röda och undrar vad tusan vi håller på med runt huvudstaden.

Demokrati i alla leden. Ge Arbetarekommunerna en chans, delegera i god tid.

Vart tog medlemmens värde vägen?

Återgå till en stark ledande politisk debatt.

Ta tillbaka frågor vi har släppt. Största misstaget var att släppa tandvårdsreformen. Där stack en av grundpelarna till vår välfärd.

Personer som anses för "gamla" är ett skitsnack. Titta på leveransen av politiskt värde.
Därmed inte sagt att att man måste ha just en given plats, vi måste bli bättre på "överlappning" Unga idéer och äldre erfarenheter.

De som inte kan vara med, kan vara mentorer. Jan Eliasson skulle vara en enorm tillgång som rådgivare. Varför har vi så få sådana?

Fackföreningsrörelsen har sedan länge börjat haverera. Vi måste göra allt för att stärka den. Har man glömt bort att det är navet, grunden till den socialdemokratiska föreningsrörelsen?

Ta tillbaka våra andra rörelser, att tala om villka de är! HSB, Folkets park, Folkets Hus mm mm det är socialdemokratin som står för det och glöm inte att visa det
För en tid sedan sa en klok facklig-politisk kamrat under ett möte, att man ska försöka ta ner alla ord till ett. Som t ex demokrati, solidaritet, välfärd, jämställdhet mm.

Efter ett långt tänk, har jag kommit fram till vilket ord som täcker allt.

SOLIDARITET

Varmt Liza

Om jag får som jag vill i partiledarvalet - är jag nöjd då?

2011-02-10T23:27:00.000-08:00

Det är med en viss dramatik som arbetet med socialdemokraternas kommande partiledare pågår.

Vi är många, som höjer rösterna för denna oro av spel för gallerian, där man helt glömmer bort det demokratiska värdet i ett val.

Samtidigt som vi funderar över receptet för att engagera medborgare, blundar vi för det faktum att vi river det i tusen bitar, när vi inte låter processen ta lite längre tid för att ge demokratin en bra chans.

Den här gången vill man visa, att man minsann inte har en förutbestämd "kronprins eller kronprinsessa".

Därför är rummet för val, i ett slutet sällskap, som förvisso hör sig för runt, men som kommer att ta det stora ansvaret att ta fram en person för nominering.

När vi så kommer till den extra partikongressen, är det i princip bara formalia kvar, där en person står i centrum för en röst.

Vart tog demokratin vägen i den socialdemokratiska ideologin då?

Vi är många, som ifrågasätter hur vi har undvikit att låta våra medlemmar känna ansvar och deltagande i processen.

Jag har visserligen haft möjlighet att tala om vem jag önskar se som partiledare, men jag kommer inte känna mig nöjd även om så blir fallet, om jag inte ser att vi alla har fått deltagit.

Jag vill ha en smula längre tid för att hinna ge mina medlemmar i min förening möjlighet att säga sitt.

Jag vill se ett antal personer nominerade, och jag vill därmed att dessa ska presentera vad och vilken politik de värnar för och framför allt hur deras politiska linje i stort kommer att se ut.

Jag vill ha alternativen, så att den som blir vald, blir det för sin egen skull och inte för att en ytterst liten grupp har "roddat fram".

Och jag vill att personerna som är nominerade, ska få kämpa lite för att visa sitt engagemang och vilja.

Vi säger alltid, att vi ska lära oss av misstag.
Men när ska vi börja säga, att vi faktiskt har lärt oss av våra misstag och börjar göra helt rätt från början?

Politik är inte helt så enkelt, eftersom det är ett stort ansvar.

Det ansvaret ska vårdas med största respekt, och respekten heter demokrati.

Varmt Liza

Gör vi en demokratisk blunder....?

2011-02-07T13:20:00.000-08:00

Jag känner en stark oro för närvarande huruvida den demokratiska ordningen fullföljs.

Valberedningen för vårt Socialdemokratiska parti åker nu runt i landet och träffar de olika arbetarekommunerna för att informera och bilda sig en uppfattning inför valet av vår kommande nya partiledare.

Gott så, ut och lyssna och samla tänk.

Men, det demokratiska maskineriet är långt, det vet vi och det är egentligen inget fel i det för när många ska tillfrågas tar det tid. Men hur många har vi frågat? Hur många medlemmar har vi nått?
Jag tror att maskineriet behöver oljas upp, för det går ojämt. Först tar det lång tid, mer tid igen och till slut ska allt hända i en rasande fart.

Jag är själv ordförande i Rimbo Socialdemokratiska förening, och är det något jag lärt mig så är det att när nåt ska göras ska det gå väldigt snabbt. Så snabbt, att vi ofta inte hinner ha en diskussion med våra medlemmar.

Visst, vi har vetat ett tag att vi ska få ny partiledare, och borde kanske ha tagit tag med egna initiativ, men om man inte vet hur proceduren kommer att hanteras är de egna initiativen inte alltid så lätta.

Man får inte glömma, att alla vi lokalpolitiker ägnar större delen av vårt engagemang på ideell basis, vilket betyder att vi faktiskt behöver den "serven" att andra, som centralt har betalt för att arbeta med frågorna, gör en bra mall för tillvägagångssätt.

Jag hade velat att det hade sett ut på följande sätt;

Signal och att en ny partiledare ska väljas på ett extramöte.
God information (som vi förvisso fått) med datum för extrakongress, val av ombud mm.
Djupgående presentation av hur, vi ska gå tillväga.
Datum för när Distriktens Ordföringar ämnar ha möte för att ha tänk och info om hur klimatet är i den egna Arbetarekommunen.
Tidig information om att valberedningen ämnar besöka Arbetarekommunerna.

På det viset, skulle det underlätta för oss i vårt arbete eftersom vi ska vara medlemmarnas informatörer.

Om detta hade varit lite smidigare hade jag i min förening i ett tidigt skede;

Kunnat skicka mail och brev till medlemmarna om uppmaning om ett extra medlemsmöte.
De som inte kan delta, har möjligthet att ringa eller maila ett tänk.
Vi i vår Arbetarekommun skulle ha kunnat hinna med att anordna ett representationsmöte eller medlemsmöte för diskussion och information för medlemmarna.
Vi hade tillsammans kunnat enats om ett antal intressanta namn.
Vi hade hunnit med att ge vår AK-ordförande mandat, för att ta med sig namnen till distriktsmötet.
Och det absolut viktigaste, Vi hade kunnat agera bättre i en demokratisk ordning!

Jag känner mig alltså en smula besviken över, att jag inte tidigare fick de "verktygen" jag skulle ha behövt för att utföra min del av medlemsansvaret bra.

Och, en annan viktig aspekt, den valde partiledaren blir vald för den person han/hon är och att det inte är bara ett litet antal personer som har tagit det beslutet.!

Medlemmens värde, måste stärkas och demokratin tas på största allvar. Jag tror att det är receptet på ett ökat engagemang.

Liza

Bengt Westerberg mörklägger Röda korsets problem

2010-02-07T02:16:00.000-08:00

Även dagens artikel i Norrtelje Tidning.

Varmt Liza

Röda korsets tillit rejält naggad i kanten.

2010-02-05T14:05:00.000-08:00

Min blogg på Norrtelje tidning är i full aktivitet. Läs gärna min senaste artikel om Röda Korsets Skandal där Johan af Donner anklagas för försingring.

Hälsningar Liza

Hedersmord, ett fall för diskussioner.

2010-02-05T00:36:00.000-08:00

Idag kan blogginlägget läsas här som är publicerad i Norrtelje Tidning.

Varmt Liza

Burka, sjalar och andra kepsar.

2010-01-31T18:50:00.000-08:00

Det pågår en stark debatt om kvinnors klädnad i Europa. Något som alltid pågår, men i centrum för den jag tänker ta upp nu är den berömda Burkan.

Burkan bärs utomhus av vissa muslimska kvinnor över de vanliga kläderna. Förekommer främst i Afghanistan, delar av Pakistan och norra Indien. Burkan är heltäckande och visst har vi alla stött på en och en annan kvinna iklädd detta.
Slöjdebatten i stort som pågår i bl a Frankrike får mig att fundera över det hela. Att man önskar ett förbud mot kvinnors beslöjade väsen oroar naturligtvis den grupp av befolkning i Europa som använder sig av dessa täckande tyger.
En undersökning i Danmark visade sig med ett resultat över att de som nyttjade Burka där, var faktiskt de Danska kvinnorna som konverterat. Jag tycker att det är ganska intressant, och drar mig därmed till minnes om ett TV program jag såg för några år sedan. Det var Europeiska kvinnor som, som efter just konvertering, ville visa sitt nya liv med att beslöja sig.

Frågan, som hamnat i maktens centrum är, ska det bli ett förbud eller inte?

Utan att ta en ställning till debatten, vill jag istället gärna belysa hur man kan bemöta denna del av samhällsinslaget, på ett korrekt sätt.
Vad grundar sig önskan om förbudet i?
Att det skulle vara ett förtryck mot kvinnan, är ett argument.
Och så finns det naturliga samhällsinslag där det möter svårigheter.
När legitimation eller övrig identitet behöver bevisas.

Jag tror inte på förbud mot slöjor, burka eller andra täckta klädesplagg. Däremot, i varje land där lagar ska följas, så behöver man anpassa sig i givna situationer. Som att visa sitt ansikte där identitet måste säkerställas. Som i bank, kollektivtrafik med kort, sjukvården, skola mm.
Att ”lyfta” på slöjan ett ögonblick för det, är något man bör anpassa sig efter och kan med raka tydliga regler efterföljas. Och jag tror inte ens att det skulle bli ett problem.

En anledning till att många är skeptiska till Burka är även att det är mycket svårt med det sociala spelet. Man ser inte ett ansiktsuttryck och med en liten kroppsrörelse blir en människa ganska svårtolkad. Det väcker en osäkerhet hos oss.

Om vi även tar funderingar om de kvinnor inom islam som använder sjal tycker jag det finns en stor orättvisa. En vanlig sjal som inte täcker ansikte utan endast håret borde inte vara någon särskilt stor debatt anser jag.

En del skolor vill tydligen förbjuda bärandet av sjal och jag anser att det är rent av diskriminerande. Anledningen till att jag tycker det är att när lärarna inte ens lyckas få av alla skolpojkarnas ”fastväxta” kepsar på huvudena, verkar man vilja lägga fokus på flickornas sjalar istället.
Liza

Se i backspegeln och förstå välfärdens tänk.....

2009-12-21T21:53:00.000-08:00

Nog finns här mycket att fundera över.
Själv kan jag inte bli klok på, att tok och elände händer i kära Sverige.

En del säger att man ska inte se bakåt, man ska se framåt.
Men jag anser att en backspegel är viktig för en titt då och då.
Framtiden är viktig. Men det är också så, att om framtiden vet vi inget, vi kan
bara önska och spekulera. Men det som var igår och just nu vet vi dessto mer om,
och det ska vi ta med oss som lärdom och erfarenhet.

Utanförskap och hemlöshet, handikapp och sjukdomar, arbetslöshet och livegna situationer, hopplöshet och förtvivlan.
Ur detta skapade vi ett Sverige där alla skulle ha en chans, vård och omsorg, utbildning och självständighet.

Borgarna försöker övertyga oss om att vi är bidragsberoende. Ja, det är vi, när situationen tillåter. Själv vill jag påstå att vi värnar om varandra, ger oss möjligheten att vara trygga i att om något otillräknerligt händer, får jag möjlighet till mat och bostad. Tills jag är på fötter igen.

Ska vi skämmas över det? Nej, vi har det mest fantastiska system i världen. Andra länder avundas vårt hårda arbete för att nå till välfärdstänket.
Tyvärr raseras stora delar av det för närvarande. I stället för att justera där det behövs, passar man på att slå undan fötterna för människor.
Jag undrar hur länge det dröjer innan borgarna inrättar typen av boendeform för hemlösa familjer som finns i USA. Ideella föreningar som har soppkök för hela familjer i nöd, och vandrarhemsboenden där vuxna och barn bor permanent.
För så kommer det att bli med rådande utveckling i borgarnas framfart.
Med handen på hjärtat, skulle jag vilja be alla att fundera över hur länge man skulle klara sig när en eller fler i familjen blir arbetslösa eller sjukskrivna?
Klarar man lånen mer än 2 månader? Finns det en buffert till det?
Följden av arbetslöshet och sjuksrivning kan i dagsläge vara förödande, och ödelägga familj och trygghet.
Det finns naturligtvis de som fuskar, men det är dessa man ska ta itu med. Det är också så att ett liv med a-kassa och sjukkassa är en mager inkomst och man kan bara göra det allra viktigaste. Jag tror inte, att folk generellt tycker att det är så spännande. Att ha jobb och att vara frisk, ger lön och ger ett rikare liv med ett antal tusenlappar i skillnad.
Nej, vår backspegel behövs sannerligen för att vara medvetna om hur det kan bli och se ut när vårt fina välfärdsstystem raseras. Vi har väl alla någon bekant eller familjemedlem som har hamnat i situationer, och vi måste lyssna på dem och sätta oss in i hur livet är, på riktigt när vardagen blir ett grubbel för överlevnad.
Vi är väl medmänniskor?

Varmt Liza

Det finns många duktiga politiker som väntar på sin chans.

2009-11-15T03:41:00.000-08:00

Jag ska börja med att ge eloge till alla som har öppet gett mig uppmuntran och feddback för gårdagens blogginlägg.
Och ge full förståelse för de som muntligt har framfört det. Därför, det är svårt för många att våga. För några år sedan hade jag kallat dessa för fegisar, men det gör jag inte längre. Jag har fått, under några år, ett antal klara insikter över hur snabbt man kan antingen hyllas eller hamna i onåd om man dryftar något som anses kontroversiellt.

Men jag tänker så här, jag är medborgare med rösträtt. Ponera att jag inte var politiskt aktiv men aktiv medborgare med åsikter och insändare. Då hade jag blivit lyssnad på till hundra procent och bemött med ett " vi måste lyssna på vad rösterna vill".
I min position som aktiv politiker blir jag absolut lyssnad på till hundra procent. Men här blir det en annan form av lyssnande.
Jag anser att vi behöver jobba med dessa bitar mycket mer.

En sak som jag dock beundrar i mitt parti, är att vi faktiskt har heta diskussioner. Många är rädda för blogginlägg och insändare, men för mig är det ett sundhetstecken på att man jobbar starkt för att värna om sina politiska åsikter och sitt parti.
I många andra partier, vittnar vänner om slutna rum, färdiga beslut av endast ett fåtal och tar du det inte är du helt rökt som politiker.
I mitt parti får man ibland käftsmällar, men öppnar man inte munnen ger man sig själv den största käftsmällen.
Bland mina vänner som inte är aktiva men följer diskussionerna har jag ibland ställt frågan om hur de uppfattar det hela.
Svaren jag får är faktiskt väldigt positiva.
" Jag gillar att ni öppnar munnen", "ni jobbar ju för folk, det märks ju!", "det skadar inte med turbulent ibland, det får de sittande att se och höra på andra bättre".... mm mm.
Vi vågar ta debatten och diskussionerna.

I min egen ideologiska bild värnar vi om varandra. Jag skulle aldrig sticka ut hakan mot någon om jag verkligen inte anser att en handling är mycket oklok.
Jag anser dessutom att partiarbetet är ett samarbete mellan oss aktiva medborgare och de medborgare som följer och röstar.
Förtroendavalda positioner är just valda i fötroende, och det ska man baske mig vårda.

Om jag anser, att någon gör fel i mitt parti, så är jag inte ute efter att hänga personen. Men, om vi vänder på det hela, så vet jag hur många kamrater som helst som gör så utmärkta arbeten att vi aldrig ska hänga upp oss på enstaka personer.
Och enstaka personer ska defenitivt inte hänga upp sig själva som partiets nödvändighet. Det finns inte, men tillsammans är vi starka. Det är tillsammans vi driver partiet och vår ideologi.

Det gör inte mig ett skvatt om man hoppar av eller bestämmer sig för time out. Vissa kan kännas ledsamt, men det kryllar av duktiga politiker.

Ulrica Messing tog beslutet att hoppa av helt. Hon står inte på några listor vad jag vet, och hon tar inte plats för någon. Jag hoppas hon kommer tillbaka någongång till politiken, och jag tycker hon gjorde helt rätt.
En time out med andra äventyr och familjen. Men lämnade platsen till någon annan. Mycket hedersamt.
För mig är hon därmed en toppolitiker, som fötroendevald hon tidigare var och i besluten som hon tog.

Varmt Liza

Elizabeth Sahlén Karlsson
Intressant.se
Knuff.se
Bloggtoppen.se
S-info
DN
Aftonbladet

Respektlöst av nominerade partikamrater

2009-11-14T09:51:00.000-08:00

När man börjar en politisk bana på sin fritid kan kan ha skilda mål inför olika uppgifter.

Vi medverkar i ett antal olika uppgifter i samhället, som vi blir förtroendevalda till.
Det är viktigt, för man får inte glömma att den rollen vi har, är i grunden den medborgare vi är som ska ta del av vårt samhälle och inte överlämna ansvaret till någon form av diktatur.
Många hävdar att man inte tycker om sk politikerstyre. Då har man glömt, eller saknar kunskap om att vi som är politiker, vi är medborgare. Vi är alla medborgare och rollen vi har i samhället kommer från ett demokratiskt förtroendeval.

Att bli och vara förtroendevald får man aldrig tappa greppet om. Det är inte, som jag nämnt tidigare i bloggen, en arbetsuppgift utlyst på den ordinarie arbetsmarknaden. Och man ska aldrig låsa upp sig i tron om att det är en evighetsuppgift. Det är meningen, att andra ska ta vid för att hålla utvecklingen flytande och att visa den demokratiskt ordnade valgången.

Man kan aldrig kräva att få sitta kvar som fötroendevald. Eller ens tro, att en belöning ska vara för lång och trogen tjänst.
Detta är inte arbetsmarknad, detta är en medborgerlig närvaro i samhällsdebatten och utveckligen.

Nu har vi förslag på en partilista som jag reagerar mycket starkt på. Att få bli nominerad för uppdragen till landsting och riksdag är ett hedersamt uppdrag. Men inte bara det, det innehåller ett enormt arbete och fokus på den egna personen. Med fokus och arbetsuppgift anser jag att man har ett enormt ansvar. Detta är ett arbete på hög nivå där man representerar Sverige och det parti där man har sin tillhörighet.

Vi har nu ett läge där två kandidater har låtit sig röstas in. Villket innebär att partikamrater har jobbat för att få fram deras namn, litar på att de ska representera, kanske själva stått tillbaka för att personen ska få plats mm.

Det är respektlöst mot hela partiet, mot alla partikamrater som arbetar hårt att ha en sådan enorm nonchalans att deklarera att man inte kandiderar, när man väl är där, eller att man ska börja med att ta ledigt.
Jag tycker det är så lågt, och det är en käftsmäll mot oss alla andra som vill jobba mer med politiken, som även vi vill ta plats, kämpa och värna politiska sfären.

Jag menar, att detta var man medveten om inför nomineringarna, och att man var det gör mig mycket illa berörd. Jag uppmanar personerna, som inte längre står till förfogande, ska lämna sina platser för andra. Jag uppmanar personerna att ta en längre time out och återvända till politiken när man vet att man vill arbeta med just det.

Detta är vad jag kallar, att gå över gränsen för det egna egot. Att använda partilistan till en sorts form av egen reklam för privata angelägenheter. Jag säger bara att "skäms", är ett snällt ord jag använder, men jag tror de flesta förstår precis vad det står för.

Dessa personer som nu har visat en sida, som jag länge sett men inte kunde påverka om, kommer jag aldrig någonsin lägga en röst på. Det finns nämligen hur många partikamrater som helst som gör fantastiska arbeten, är fenomenala i kunskap, mästare i debatter och diskussioner.

Man har sagt, att en del är viktiga för partiet. Jag skulle vilja påstå att det finns helt andra ute i Arbetarekommunerna. Vi som bloggar, sms:ar, facebookar och diskuterar VARJE DAG, ser helt andra personer som viktiga kandidater.

Därför säger jag, låt alla som vill bli nominerad få bli det. Arbetarkommunerna måste fokusera mer på vad de egna partikamraterna tycker, och de som låter sig nomineras ska ha mångt mycket större respekt för sina kamrater.

På lördag har vi i länet kongress vid vilket jag deltar. Det ska bli intressant, och en sak vet jag, min haka sticker alltid ut och det kommer den att göra igen.

Varmt, men bekymrad Liza.

Elizabeth Sahlén Karlsson
Intressant.se
Knuff.se
Bloggtoppen.se
DN
S-info
Aftonbladet

Rättvisa och respekt för skattebetalare

2009-11-12T18:37:00.000-08:00

I gårdagens Norrtelje tidning blev jag citerad. Anledningen var när jag i ett tidigare blogginlägg funderade över rykten jag visste florerade.
Stundande 50-årsfest för Norrtäljes kommunalråd, verkade få sin nota betald av skattebetalarna.

I dagen nummer får kommunalrådet själv "femfrågor" om ämnet, och försvarar naturligtvis situationen i ryktesspridningen.
Han tycker det är tråkigt.
Det skulle även jag tycka. Men har man rent mjöl i påsen, så har man inga problem med att bemöta sådana funderingar.

Det viktiga är att visa att man kan lägga korten på bordet, och man kör med fair play. Det viktiga är, att kunna bemöta frågorna och inse att det är av vikt att folk får ställa frågorna och funderingarna.

Vi har som tur den rättigheten här i Sverige, att kunna, och har möjlighet att våga ifrågasätta. I allt för många länder är det korruption, bluff och båg, förskingring och högt leverne på vanliga människors pengar. Det accepterar inte vi.

Nu ska jag ju inte påstå, att vårt kommunalråd är att mäta i den klassen, men det handlar ändå om pengar och om vem som ska betala.

Själv har jag precis fyllt 50 år. Jag gjorde mina smörgåstårtor och gräddtårtor själv. Städade huset själv före och efter. Och jag betalade helt själv, ur egen och älskade makens plånbok.

För mig som arbetar som personlig assistent, är det lönemässigt skillnad. Vad jag vill komma till, är, att den som tjänar mycket får av någon anledning större lättnader. Är inte det underligt?

Nu vet jag att kommunalrådet ska ha en privat fest, för privata vänner, och därutöver en mottagning i rådhuset för inbjudna "speciella" personer i kommunen.

Jag ser ingen anledning till att våra skattepengar ska gå ens till den mottagningen. Jag hoppas innerligt att kommunalrådet betalar ur egen ficka, eftersom lönemässigt har han råd med det.

Det får jag göra med min lilla lön. Om jag är avundsjuk på inkomsten? Ja varenda krona! Men det handlar det här inte om.
Det handlar om rättvisa, och respekt för skattebetalarna.

Varmt Liza

Fortsatt nomineringstänk.....

2009-11-11T23:23:00.000-08:00

Jag fortsätter gärna på ämnet om nomineringstiderna. Fastnar kanske lite men tycker det är fruktansvärt intressant.

Som jag tidigare berättat, har den här mandatperioden gett mig många insikter i den komunala politiken och hur man arbetar i sin arbetarkommun.

Först och främst vill jag hävda, som jag alltid gör, att i det stora hela har jag haft en enormt tur i mitt politiska föreningsliv.

Jag har så många fina och goa partikamrater, jag kände mig otroligt välkommen när jag började och jag har fått många fina förtroendeuppdrag.
Jag känner mig nästan lite bortskämd, och när det är möten går jag oftast med lätta steg och ser fram emot diskussionerna, kamratkramarna och planeringarna.

Det är väl förstås väldigt "kvinnligt" att ge utryck för hur viktigt det är med trivseln, men nog sjutton har det en stor betydelse?!

Det svåraste är nog nomineringstiderna. Jag säger som en god vän "näe, nu får jag ont i magen".....Just när man inser att man vill välja en annan person än den som är sittande på ett uppdrag kan vara ursvårt. Personen kanske inte gör ett dåligt jobb, men man har en magkänsla för att det är dags att byta för att få in andra influenser, mm.

Det är inte lätt. Man känner sig som en svikare men samtidigt måste man följa det som är det bästa för partiet.

Vi är några på facebook, från skilda arbetarkommuner, som har pratat en tid om att alla som vill bli nominerade borde få bli det.
För ett par år sedan, ställde jag mig frågande till det, men ju mer insikt jag har fått dess mer tror jag på den modellen.

Det skulle även underlätta för var och en som vill pröva sina vägar, och få en liten vägledning om villket förtroende man har för ett intressant uppdrag.
Vi blir istället så väldigt rädda för konkurensen. Självklart, man kanske trivs ofantligt bra i sin uppgift och gärna vill vara kvar.

Men, vi får inte glömma att det är just ett fötroendeuppdrag, och inte ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

Det är även bra att få en fingervisning om vilka områden folk kan vara intresserade av i framtiden, att lappa över fint och få en bra balans och flyt i förtroendeuppdragens fortgång.

Ja det finns mycket tankar kring detta, och jag tänker fundera mer på det och ta upp det för diskussion när nomineringsperioden är över. Det blir nämligen lite oroligt när man i nuläge tar upp det.

Varmt Liza

och de nominerade är......

2009-11-11T04:57:00.001-08:00

Gårdagens styrelsemöte hos Rimbosossarna var med blandade känslor.

Det första,
jag tycker alltid det är helhärligt att träffa mina kära kamrater!
Det samma är det i princip vilket möte jag än går på, så har atmosfär en stor betydelse.

Det andra,
alltid lika klurigt i valsituationer. Jag har ju en viss förmåga till att vara väldigt frågvis och jag tror att det gör många osäkra. Vilket är onödigt, för jag är verkligen frågvis och nyfiken på alternativ, vad händer sen, hur jobbar man vidare, hur går det till mm.
Tro mig, mina gamla skollärare skulle känna igen mig på bara beskrivningen!
Våffådådå, som rumpnissarna sa. Jag har säkert en sån gen.

Nåväl, lite höjda röster blev det nog, men kanske mest iver tror jag. Och det är ju inte ett enkelt arbete. Många viljor, många med lust och passion till politiken, och svårt att fördela.

Jag hoppas innerligt i allafall att det i slutändan blir ett bra reslutat för AK, Partiet och oss själva.

Inför kommande mandatperiod hoppas jag att jag kommer med i fullmäktige.
Och att jag får vara kvar i socialnämnden och som nämndeman i tingsrätten.
Tycker att jag annars duktigt har frigjort mig från alltför mycket "göra" och än är det tyvärr lite mer jag måste minska på.

Att hitta balansen mellan arbete, fritid och föreningsliv med uppdrag är ett sjå i sig, men nog tar det en stund att landa i vad man verkligen vill.

Så, det är en liten vägbit kvar, och det känns spännande, lite läskigt och fantastiskt att man faktiskt är med och påverkar. Demokrati, jag bara säger det......

varmt Liza

Våga rösta rätt, våga diskutera, våga ta del av valtiderna....

2009-11-10T01:23:00.000-08:00

Vet du hur du röstar, och vart den ens leder?

Ja man ställs ju inför det ett antal gånger i sitt engagemang.
Det blir inte alltid rätt, man går emot en del nitar men oftast tack och lov
har man en magkänsla för det rätta.

Att våga rösta är en annan sida. Många vill gå helt andra vägar men törs inte.
Av olika anledningar. Rädd för något nytt, att det ska bli fel eller helt enkelt
bara vågar följa strömmen.

Att gå sin egen väg och våga tala om sin åsikt är nog det svåraste. Inte själva handlingen utan följden av hur andra bemöter och hanterar.
Det görs nämligen väldigt dåligt, vi måste bli bättre på att respektera beslut och val.
Att gå sin egen väg kan kosta på. Inte minst för den/de som plöjer vägen för andra, för det är ofta som fanbäraren blir skjuten först tills det har lugnat ner sig.

Det finns en osäkerhet och feghet att gå emot starka personer i ledande ställning.
Rädsla kanske framförallt, eftersom det är otroligt lätt att bli satt på undantag i tystnad därför man inte gjort det några få anser att man ska.

Där måste vi som röstar, återta makten över oss själva och våga mycket mer.

Vid förra valperioden var jag ny i min arbetarekommun. Kände inte till personer eller dess arbete särskilt bra. Jag var helt enkelt duktigare på riksnivån och dess personer.
Nu är det strax en nu period med eftertänksamhet, val och placeringar.

Fantastiskt så många som har växt under mina fyra år med insikt. Jag har sett många fina personer med potential som har haft så mycket på insidan och som nu har etablerat sig till den typ av politiker och engagerade som jag vill se.

Sen finns de många som står still. Kanske blivit blasé, inte kommer vidare eller har lust att driva frågor.

Behöver inte betyda att dessa personer har blivit dåliga, men man måste i lägen där det påverkar andra se sig bli icke omvalda.

När man börjar hålla på sina positioner som en privat angelägenhet, är det dessutom dags att lämna tycker jag.

Mest synlig kan jag påstå att jag ser det inom den fackliga sfären. Det är en stor anledning till att fackföreningsrörelsen har stagnerat. Man släpper inte fram de kreativa eftersom man fortfarande vill behålla sin position. Lång och trogen tjänst? Det, är fegt att hänvisa till. Görs ofta med tyst budskap. Det är inte med den glöden man ska gå in i förtroendevalda roller, utan man ska göra allt i sin makt för att hela tiden skjutsa fram personer med glöd, passion, debattsug och arbetslusta.

Jag är dessutom väldigt trött och besviken på de, som använder sin position som någon sorts reklampelare för sina egna sidoprojekt och arbeten.
Att klamra sig fast vid sitt pinnsteg för att det gynnar sina egna privata ting kan jag gott säga att jag hoppas jag aldrig går på igen.

Eller de, som håller sig kvar på de betalda uppdragen för inkomstens skull, men struntar blankt i att visa sig på repskap, möten eller dy för att leverera till sitt parti. Dessa får heller ingen röst av mig denna gång.

Det kommer att bli tuffa val återigen för mig denna omgång. Jag har för vana att säga vad jag tycker och det har fått svidit många gånger.

Men, min röst är en, liksom alla andras. Jag kunde lika väl stå på torget som den medborgare jag är, och det vore fan, om jag inte blev lyssnad på.

Dock måste alla vara på det klara med;

1. Blir man inte omröstad, behöver det inte betyda i sig att man är kass. Det kan handla om att någon annan behövs denna gång.

2. Den som faktiskt är kass, måste lära sig att rycka upp sig.

3. Den som sitter i position för sin egen personliga skull, egocentrikern, åker ut, bör åka ut och ve dem/dessa som alltid går i försvar för. Det drar bara ner dem själva.

4. Alla som vill bli nominerade ska få bli det. Fan, rent ut sagt, aldrig mer ska jag gå på snacket om "vi måste välja så få som möjligt för att ha en chans"! Det har enbart handlat om att curla och det tänker jag icke köpa fler gånger.

5. Om vi ska vinna valet i kommun, landsting och på riksplan måste vi bli modiga i våra val.

6. För de som inser att det är dags att kliva av, eftersom man inte vunnit valet, ger jag stor eloge. Det underlättar för alla. Bli istället mentorer eller medverka med erfarenheterna, dessa är minst lika viktiga men är kanske rätt i tiden.

varmt Liza

grubbel och tänk om vad som händer i Norrtälje Kommun

2009-11-09T02:34:00.000-08:00

Äntligen, har nog min dos av svininfluensan börjat att ge med sig. Började med en förkyldning för flera veckor sedan, som famlade sig fram och tillbaka inte ville ge med sig, men som på min 50-årsdag blommade fullständigt ut.

En härlig dag med vänner men 20.30 låg jag till sängs, efter en hel dag vimmelkantig av influensa och alvedon. Gästerna hade i allafall nattmat och drickbart, men fick roa sig själva. Dock varnade jag varje besökare att det kunde vara den berömda influensan. Säker är jag dock inte, då detta är en influensa som kommer att vara ett ganska stort mörkertal. Alla tar ju inte på långa vägar prover, utan det är bara att bädda ner sig och ta sin sjukstund.

Dock, är jag bland de första jag känner i Norrtälje som har haft denna influensa, så jag antar att jag får jobba häcken av mig längre fram, när alla andra snart lägger sig.......

Men, nog har man haft tid att ligga med grubbel och tänk när man just inte har något annat för sig.

Här är några saker jag har fått till mig, och som jag undrar över......

1. Är det sant, att vårt kommunalråd kommer att få en fest bekostad på sin 50-årsdag av kommunen? Alltså, en privat fest ska hållas på Åtellet, men sen har ett utskick och inbjudan gått till "rätt folk" i kommunen till en festlighet i rådhuset?
Mig veterligen har varken Håkan Jonsson eller Christer Candal ens nedlåtit sig till det. Tror jag, kan inte minnas annat. Men vårt nuvarande kommunalråd ska alltså få en balunsfest bekostad på kommunens invånare.
Det känns helt fel faktiskt.

2. Rykten går vidare, att ett antal handikappboenden har för få personal nattetid. Jag ryser, och hoppas att det inte är sant. Hur i hela fridens dar, ser deras utrymningsplan ut när det finns minst fem personer som endast kan förflyttas via rulle, och för att komma i rullen måste lift användas? Och med endast en (1) nattpersonal!?
Detta är naturligtvis något, jag kommer att gräva mer i, för min välfärdsinriktning är i högsta grad att ta hand om varandra och värna om varandra. Detta låter hemskt, och jag undrar om de anhöriga är medvetna?

3, Sen undrar jag över de nya rutinerna för pappersinsamlingen. Nu har ett stort antal personer ringt mig, och varit otroligt upprörda över att det ska läggas bort till ett företag, istället för att gynnas till förmån av ungdomar och idrotten.
Jaha, så denna kommuns styrande vill inte ens låta ungdomarna ha tidningsinsamlingen kvar? Våra ungdomar har baske mig ett alltför lågt stöd av borgarna, ingen uppmuntran ingen hjälp till sommarjobb,.
Som en god vän, mycket aktiv bingolottosäljare sa, jag kommer att lägga varenda pappersbit och varenda tidning i hushållssoporna, för nu får det verkligen vara nog!
Ja, det förstår jag, han jobbar jämt ideellt för idrottsrörelsen utan betalt och så dras mattan bort under fötterna.
Ännu en sak att rota vidare i alltså. Förbaskat sorgligt.

Ja det var ett antal grubbel och tänk. Det är bara att snyta sig och försöka ta reda på sanningshalterna.

Varmt Liza

våga vara förälder, våga vara familj.....

2009-10-25T17:22:00.000-07:00

Fria uppfostran. Den pratade min pappa om när jag växte upp. Jag fick inte riktigt kläm på vad det innebar eftersom mina föräldrar var inte så fria i sin uppfostran av mig. Dom var faktiskt helt enkelt ganska tuffa, trots deras unga ålder. Mamma var 18 år när hon fick mig och pappa var 20. När de gifte sig när jag var ett var de alltså riktigt, riktigt unga, och pappa var fin i sin uniform då han låg i lumpen, och mamma var som en prinsessa med vit klänning, fluffig slöja och guldkrona. Själv hade jag tydligen påssjuka och satt som en hamster i mitten med bulliga kinder och febrig blick.

nåväl, trots deras ringa ålder, kunde man därmed tro att just dom hängde på det där med fria uppfostran. Pappa trodde nog det, men jag kan nog skriva under att så inte var fallet.
Alla år, var jag den som skulle vara inne tidigast, mycket hårt hållen vad det gällde tider mm.
Kom jag försent, blev det utegångsförbud, utan förhandling.

Det var många gånger urtrist att alltid vara den som var tvungen att gå hem tidigast. Det var inte särskilt hipp.
Så, jag är inte helt säker på att "fria uppfostran" ens existerade i vårt hem.

Men jag kan dock tycka att något riktigt eländigt har hänt med uppfostran under åren iallafall.
Vågar man inte vara förälder längre, eller vad är det som har hänt?
Gjorde den sk fria uppfostran kommande generation till hopplösa föräldrar som inte vet hur man förhåller sig till sina och andras barn?
Funderat ofta på det.
Och så tycker jag att man lägger ner för mycket krut på att skylla på varandra och samhället när det inte fungerar. Vad är det för ansvar, och glömmer vi bort att det är vi själva som är samhälle?
Jag önskar vi kunde ta tillbaka föräldrarrollen och våga vara just förälder och våga vara den som fostrar och står som förebild till de unga som växer upp. Dessutom måste vi bättre finnas som en tillgång till våra barn och ungdomar. Med det menar jag även att vi måste se över all energi vi lägger på själva diskussionerna där det manglas jämställdhet, samhällsansvar och vuxennärvaro.....
När ska vi kanske inse, att barnen behöver en förälder mycket mer hemma? Har vi tappat kontrollen över vikten, glädjen och stunden över att vara förälder?
Det jagas position på arbetsmarknaden, och barnafödande och familjeliv är faktiskt hårt lidande av att vara otroligt splittrande.
Varför tillåter vi oss inte själva att satsa på just familjelivet och fokusera på det?

Då kommer vi in på jämställdhetsfrågorna. Då bränns det förstås, men jag tar risken.
Jag jobbade deltid när mina barn växte upp. Min dåvarande man jobbade till sjöss så det kändes naturligt eftersom det minst 6 månader om året var endast en förälder hemma.

Den tiden med barnen, vill jag inte för någonting i världen byta bort. Att vara med dom, vara familj och ta hand om varandra är en god tid i livet som måste tas tillvara.
Karriär?
Vad vill man ha ut av livet? Och vilket ansvar ska man ta?
Det var självklart knapert som tusan, å andra sidan lär man sig många viktiga saker för att få fina dagar. Det är lycka, kärlek och belöning.

Fortsättning följer....

Man har det helt enkelt riktigt bra.....

2009-10-25T15:19:00.000-07:00

Fick ett sms på eftermiddagen. En av mina arbetskamrater undrade om jag kunde börja jobba lite tidigare.

Just nu räknar jag nästan minuter, eftersom det är så mycket att göra. Hemmet ska pysslas om, snyggas till och fejas till lördag.
Hjälpt/hjälper älskade maken med svärföräldrarnas lägenhet, och dras samtidigt med ett läge där astman gör sig påmind...... det kallas stress.

Nåväl, klart jag åkte in tidigare, undrade förstås varför, men fick inget vettigt svar. Jaja, allt behöver jag ju inte veta......

Men det var en fin överraskning som väntade!

Min fina brukare hade ordnat fikabord med levande ljus, nybakad chokladkaka, the och riktigt mys!

Har jag det bra eller?

Så kvällis blev hemskickad, och min fina brukare och jag filosoferade över killar, jobb, dans mm och drack vårt goda the. Riktigt härligt mysigt!

Sen gjorde vi som vi brukade, Läste några kapitel ur en bok. Det borde fler pröva på för det är ett underbart sätt att avsluta dagen på, och det ger en fin samhörighet. Att göra sånt tillsammans.

Så nu sitter jag här med ett leende, och tycker att jag för tillfället har det allra bäst i världen. Knäck det, den som kan!

Varmt Liza

Dagens tänk och citat.....

2009-10-22T13:42:00.000-07:00

Ännu ett kvällstänk......

Om man lurar och kör rävspel med sina kamrater för att nå toppen,
är det verkligen inte klädsamt att i självömkan undra varför man är så ensam där uppe......

Liza

Dagens tänk och citat......

2009-10-22T13:17:00.000-07:00

Spelar du med falska kort i min närhet,
får du räkna med att jag synar........

Liza

Snart är det 50 år sedan man öppnade ögonen....

2009-10-21T14:49:00.000-07:00

Sista oktober fyller jag 50 år. Jag har lite problem med det. Inte åldern, men det där med att fira.
Sånt generar mig. Ja det är faktiskt sant. Försökte förtvivlat komma på vart jag skulle ta vägen för att slippa vara hemma, men insåg att jag handlade paradoxalt. Jag kräver nämligen att andra ska vara hemma, när dom fyller år,så att jag får fira.
För det är roligt,
men inte när jag själv står i centrum.

Jag gillar centrum, när jag är i rollen som någon. T ex som ersättare i socialnämnden, som personlig assistent på jobbet, debattören i tidningen mm.
Det går alldeles utmärkt.
Men inte lika utmärkt när jag ska vara bara jag.
Tro det eller ej, men jag är väldigt blyg. När jag är bara jag.

När jag är bara jag umgås jag helst bara med familjen och en handfull nära. Ett enkelt, men fridfullt liv som jag fyller med trädgård, bokförfattande, älskade maken och mina två underbara döttrar. Jorå, dom är vuxna nu......
Min diagnos ADHD/asperger kräver dessutom lugn som jordar mig mellan jobb och politik.
Eftersom jag behöver den vilan, finns inte utrymme till större umgänge.

Jag tror att uppfostran har stor betydelse. Mina föräldrar var mycket försiktiga, åkte gärna bort till stora släkten ( jag har ca 40 kusiner!) men dom ville inte störa andra med att bjuda in själva till egna födelsedagar mm.
Jag tror sånt sitter i, man ska inte störa.....
Min diagnos har naturligtvis betydelse i sammanhanget, men/och hur, blir lite invecklat att förklara. Konstaterar endast, att jag har accepterat hur läget är, att jag har svårt att tolka människor och att jag själv kan ha svårt att uttrycka mig rättvist.

Kanske en naken beskrivning av mig själv, men det är en verklighet och inte alls en självömkan. Jag är glad att jag numera är insatt i det och på det viset kan jag försöka gära förändringar, trots att jag knappt förstår dem.

Så, nu går det inte att backa, annons kommer i tidningen på måndag att jag välkomnar dem som vill fira mig.

Otroligt läskigt, otroligt svårt och jag vill helst åka till månen.
Men jag försöker ta mig igenom läget, och håller kaffepannan varm på dagen.

Varmt Liza

En röst med hjärta och hjärna.....

2009-10-16T01:01:00.000-07:00

Jag är riktigt glad över det rödgröna samarbetet. Jag är framtidsnyfiken på utvecklingen med miljöpartiet som har varit just sin miljö trogen ända från början.
Det jag gillar med miljöpartiet är, att mesiga är det absolut sista dom är. Och det gör att det rödgröna samarbetet är spännande. Tre partier med mål, ett samarbete och ändå självständiga och fasta i sina respektive politiska grenar.

Jag tror inte ens att det kommer att bli särskilt svårt att samarbeta. Självklart kommer förhandlingsbordet besökas ofta men det är ett sunt tecken med tanke på den sittande regeringen som sväljer allt moderaterna säger, för maktens tjusning.

Maktens tjusning, är för många det huvudsakliga istället för att använda "makten" till att göra något vettigt för folket.

Man glömmer folkets röst för egna syften, som har varit väl dolda. För inte kan vi väl påstå att borgarnas politik stämmer varken med lovord eller logga?
Men, just nu struntar jag i borgarnas politik, som bara är en sorglig fläck i historien.

Liknelser med teletubbies, Seinfield och mycket annat är nog så talande.

Sverigemodellen är hyllad i de flesta länder. Sedan valet 2006 undrar man vad sjutton Sverige håller på med, och det är nog så illa. Jag håller fullständigt med.
Hur i helskotta kunde vi hamna under denna regering?

Efter att under åren frågat många jag mött och möter får jag i princip samma svar,
Dom ljög, hela vägen fram!
Det svaret behöver inte utvecklas, eftersom vi alla förstår att tolka den.
Men det vi kan utveckla är att göra något åt det, och det är allas vår medborgerliga plikt att göra vårt bästa för Sverige.
Demokrati, välfärd, jämställdhet, solidaritet och värn om de mänskliga rättigheterna är ingen självklarhet.
Det måste man hela tiden underhålla. Och alla vi enskilda individer äger bara en röst till urnan. Den rösten måste vi använda med hjärta och hjärna.
Titta inte bara på en fråga, se helheten i ett partis politik. En fråga kan förta allt annat i felaktiga syften. Låt inte de dåliga syftena ta makten. Visa maktens centrum att du deltar.

Varmt Liza

LO Skippar kvinnopott

2009-10-15T06:18:00.000-07:00

LO:s omstridda jämställdhetspotter kommer nu att avskaffas trots mycket goda resultat.

Man kommer istället i den kommande valrörelsen göra en låglönesatsning, något som både industrin och de kvinnodominerade facken välkomnar.

På LO menar man att det känns bra att satsningen på kvinnor och lågavlönade i senaste valrörelsen har visat resultat. Och i den kommande valrörelsen kommer man att fortsätta arbetet med att få bort ojämställda löner.

Lönerna för kvinnliga och manliga arbetare har under perioden ökat med 8,7 respektive 8,3 procent, ett reslutat som enligt LO:s rapport ”Löner och löneutveckling 1998-2008”, ett resultat som enligt rapporten troligen beror på den jämställdhetspott som LO införde 2007.

För en vecka sedan enades dock LO-förbunden om att avskaffa jämställdhetspotterna och ersätta dem med en mer generell låglönesatsning.
Även detta ska ses som en jämställdhetssatsning trots att den är tekniskt utformad något annorlunda.
Den förra modellen utgick från lågavlönade kvinnor medan den här bara fokuserar på lönenivå, men det finns ju i praktiken många kvinnor bland de lägst avlönade.

Jag ser fram emot den nya modellen och jag hoppas att den ur jämställdhetssynpunkt kommer att visa stora reslutat.

Jag väntar på en spännande fortsättning inför valrörelsen inom hela arbetarrörelsen.
Och inte bara väntar, jag kommer att delta så mycket jag bara kan!

Varmt Liza

Malawi, ett land med djup fattigdom och mörka traditioner

2009-10-13T19:43:00.000-07:00

Jag blev träffad direkt av gårdagens dokumentär om Malawi i svt kanal 1.
Erkännas ska, att jag undrade först lite över hur programmet skulle vara utformat, eftersom den ganska kontroversiella artisten Madonna var en huvudaktör.
Jag har absolut inget emot henne, tvärtom anser jag att hon är en enormt bra artist, men jag tänkte att det kanske var ett för stort fokus på henne.

Vilket det visade sig inte stämma. Det var en otroligt bra dokumentär, med stark inlevelse och man hade lyckats fånga svårigheterna för människorna, liksom små glimtarna av glädje, livslust och omtanke.

Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en människa, och det var djupt tragiskt att se, dock inte överraskande, att just hoppet hade lämnat de flesta. Jag förstår det.

Gamla traditioner som inte vill släppa taget, eftersom det är det enda man har.

HIV och Aids är landets ansikte. Många vittnade om hur de gamla traditionerna håller så hårt i folket, att man verkligen undrar hur detta ska kunna stoppas.

Okunskap, fattigdom och dålig utbildning är näringen till den HIV och Aids.

Sjuka som inte har möjlighet att köpa bromsmediciner. På landsbyggden har man inte, och använder inte pengar.

Sjukvården är för många en ouppnåerlig samhällsresurs. Att försöka cykla eller gå 2-3 mil när man är sjuk för att träffa en läkare är rent omänskligt.

Dokumentären matade fram öden, och det var viktiga fakta som naket visade ett land i största armod.

Ett exempel, bland många, var en kvinna förlorade sitt barn i Aids. Efter begravningen satt hon tillsammans med byhövdingen och han berättade om en skakande och mörk tradition, som verkligen håller liv i viruset.
Kvinnan måste renas efter att ha förlorat sitt barn. För att renas måste hon ha sex med en utomstående man. Han skulle komma från en annan by, och traditionen erbjöd att de måste ha sex tre gånger under en dag. Morgonen efter skulle han säga "du är renad" och då är hon enligt tradtionen ren.
Byinvånarna fick inte ha sex förrän hon var ren.

Byhövdingen sa ett par mycket intressanta saker. Han var helt på det klara med att Hiv och Aids kommer att fortsätta spridas med den urgamla traditionen. Man undrar förstås varför då denne insiktsfulle hövding inte påbjöd en förändring, men det hade han en förklaring till.

Han sa att traditionen är gammal, den har funnits alltid, i urminnes tider. Det är Hiv som är gäst, och som är den som ska försvinna. Paradoxalt? Javisst, men det var tänkvärt det han sa. Jag kan faktiskt förstå vad han menade, även om jag tycker att man måste ändra traditionen.

Kvinnan då. Hon var inte glad åt varken tradition eller det faktum att hon tvingas ha sex med en helt okänd man. Eller å andra sidan, överhuvud taget ha sex med en man under tvång. Dessutom i stor sorg efter sitt barn.

Det är viktigt att spegla sig själv och förstå att välfärd, demokrati, solidaritet och jämställdhet är viktiga ingredienser. Mänskliga rättigheter som att få sjukvård och få utbildning måste vi värna om, eftersom det faktiskt finns människor som i maktsyfte försöker minska på vår medverkan i politik och samhällsinsikt.
En person i dokumentären utryckte om " Människans omänsklighet mot sina medmänniskor", och den tog jag genast till mig eftersom den är så talande.
Värna om det vi har, och vi måste fortsätta att hjälpa människor i världen i nöd. Det är vår plikt som medmänniska.

Läs gärna lite mer om Malawi och försök om möjligt titta på en repris av dokumentären.

Varmt Liza

Välkomna att närvara när jag piskas. del 2

2009-10-12T16:48:00.000-07:00

Lubna Hussein tycker om att ha långbyxor. Det är bekvämt, och ett val. Prydligt klädd och inte utmanande, men ändå betraktas hon som ett hot mot samhället.
I Sudan, där Lubna bor är byxor på kvinnor en oanständig klädsel. Tänk så olika vi är?

Lubna är journalist, och var anställd av FN när hon en kväll blev arresterad av moralpolisen, Public order police.
Hennes kläder bröt mot paragraf 152 i den Sudanesiska strafflagen. Ett par olivgröna vida byxor.

Denna kvinna har ett mod som ingen annan. Hon gick emot att erkänna sitt ”fel” som ”bara” hade kostat henne tio piskrapp och en summa i böter. Istället har hon begärt en advokat för att lyfta frågan till rättegång, och som istället kan riskera henne ett straff på fyrtio piskrapp.

Modig eller dum? Gränsen kan vara hårfin och istället borde vi se över vad denna kvinna nu ger omvärlden för möjlighet till agerande.

Lubna har hoppat av sin tjänst inom FN eftersom det kunde ge henne diplomatisk immunitet.
Dessutom har hon tryckt upp ”inbjudningskort” som hon delar ut bland vänner, kollegor och representanter för de internationella organisationerna i Khartoum. Texten lyder ”Välkomna att närvara när jag piskas”.

För att en kvinna vill ha ett par långbyxor på sig. Detta är mäns förtryck mot kvinnor. Huruvida man nu skulle vilja diskutera om det är religion eller kultur så känns det ganska överflödigt. Mäns förtryck mot kvinnor är talande i sig själv.

Men om vi skulle återgå till funderingen från föregående blogginlägg, så kan vi i detta fall även inse att just detta dilemma hörde hemma även i Europa för inte så länge sedan.
Ska vi då stå i vägen för en eventuell utveckling i den egna takten?
Ja, självklart, när man hotar att piska en kvinna eller på annat sätt skada och förnedra henne, så är det vår plikt att visa att vi inte accepterar.

Med information och visad närvaro med debatt, hjälper man på många sätt i situationerna.
Rättsalen i Lubnas fall var överfylld av journalister, diplomater, människorättsaktivister och vanligt folk. Ett stort stöd. Därmed försökte myndigheterna skjuta upp rättegången, förhandla bort det hela och försökte få Lubna att gå med på bara böter.
Vilket hon vägrar.

Detta mina vänner, är en kvinna bland många.

DN som skriver om Lubna, berättar även att varje år spöstraffas tusentals kvinnor i Sudan. Enligt uppgifter dömdes förra året enbart i delstaden Khartoum 43 000 kvinnor för brott mot paragraf 152.
Var uppmärksam på dessa kvinnor som ger oss chansen att protestera mot detta. För deras del kan det betyda slutet, så vi kan inte låta deras offer vara förgäves.

Fortsättning följer…..

Liza

"Välkomna att närvara när jag piskas" del 1

2009-10-12T01:16:00.000-07:00

Det är inte lätt att blanda sig in i andra länders tänk, lagar och bestämmelser.
Men att i vårt egna land vara aktiva och starkt visa vad vi tycker, anser jag är en plikt för att påvisa vikten av trovärdigheten för demokrati, solidaritet jämställdhet och välfärd.

Det finns många och stora orättvisor i världen, och att stödja människor borde vara för oss ens självklarhet. Och tydlighet.

I går kväll såg jag dokumentären ”Hederns pris”. En repris som jag var tacksam över eftersom jag inte tidigare hade haft möjlighet att se den.
Det som gjorde ont i mitt hjärta när jag såg filmen var minnet och minnen av de unga kvinnor i politikens kärna, som hävdar att hedersmord, hedersvåld inte existerar, och att det över huvudtaget inte ska kopplas samman med kultur.
Detta säger mig de unga kvinnorna, med invandrarbakgrund.
Och det gör svårigheter på fler sätt.

* Deras bakgrund får folk att tvivla, och därmed kanske slutar engagera sig. Säger man att det inte existerar, så tar många glatt emot det budskapet för då behöver man inte känna skuld.

* Kanske är familj och den egna inställningen så Svensk, att man faktiskt har stora brister i kunskapen om sitt eget hemland?

* Den innerliga skammen är så stor, att man inte vill visa att man faktiskt egentligen är en mycket förtryckt människa?
* Tar vi till oss betydelse av hedersvåld och kultur så dåligt, att vi glömmer själva våldet i ordens betydelse?

* Så länge vi inte får använda oss av orden hedersvåld, hedersmord och kultur, kommer vi inte att kunna skilja åt mäns våld mot kvinnor. Och förklaring är väldigt enkelt.

Hederns syfte är att bevara ordningen i familjen och i samhället, alltså starkt kopplad till social status. I Europa hade vi länge duellering som ett sätt att hålla vår heder och sociala status.

Och den finns fortfarande i olika förklädnader hos oss på något vis. Att behålla vår heder med att slå någon på käften, debattera, sätta dit, hämnas mm….. för att upprätthålla vår heder.
Kulturen har ett mångfald av betydelser. Främst har kultur två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster

Kultur kan definieras som alla livsmönster, inklusive språk konst och värderingar. Kultur har kallats "levnadssättet hos ett helt samhälle". Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har länge betraktats som en definierande egenskap hos människan.

Kan vi göra oss vän med ordens betydelse, önskar jag att vi kan se mera klart på vad som händer män och kvinnor som är utsatta.
Och framför allt måste vi ta del av var detta händer för att inte anklaga människor överlag efter religion och levnadssätt.

Vi behöver därför göra vår läxa, med att ta del av andra länder med ett bättre socialt seende, lyssna och förstå för att inte slå ifrån oss att detta existerar.

Fortsättning följer…..

Varmt Liza

Federley och den lyckliga horan

2009-10-10T01:56:00.000-07:00

Fredrick Federley förnekar sig inte. Han tillhör uppstickarna som gärna använder sig av media för att få lite ”gläns över sjö och strand”. Och för en del personer är det viktigt att vara ”hellre ökänd än okänd”. Något jag brukar skoja om själv, men jag tycker det är okej att det stannar vid ”skojset”.

På sätt och vis gillar jag när Fredrick lyfter obekväma frågor. Jag håller inte alls med honom, men jag gillar när debatterna tar fart och man kan hugga tag i något som annars går på sparlåga.

Läs om Federleys förslag i dagens Aftonbladet.

Jag tror tyvärr att Fredrick uppfattar prostitutionen som den ”lyckliga horan”. Han beskriver hur en god vän till honom finansierade sina studier med prostitution, och är idag en företagsekonom som ”mår hur bra som helst”. Skojar du med oss Fredrick? Skulle vara otroligt tacksam över om du kunde be denne ”lyckliga hora” uttala sig om sitt mående!
Att påstå att ingen har pratat med de prostituerade är en dåligt inläst ytlighet.

Samhället får dagligen ta hand om Prostituerade som är slagna, hotade, nerknarkade, utnyttjade, hemlösa, förtvivlade, psykiskt sjuka och utanför alla ramar av vad man önskar en människa ska få ha det.
Dessa personer omhändertas dagligen av vårdpersonal. Och du tror att ingen förstår dem? Eller pratar med dem? Det är stora insatser som görs, för att få dessa utslagna människor att orka leva med de erfarenheter de har.

Är det ”den lyckliga horan” Fredrick?

Javisst, det finns en handfull vackra, glittriga män och kvinnor som står i en glans av förskönande bilden av den prostituerade, men den stunden är ytterst kort. Kanske du har mött just de personerna på Stureplan, men jag kan nog garantera att det inte dröjer förrän Stureplan är ett minne blott och gathörnet tar över.

Det finns inga prostituerade som är tillfreds med livet Fredrick, det finns inga lyckliga horor.
Fredrick startade en salladsbar i sin förra kampanj. Även där, utan underlag för vad som var sanning, och utan att ens förstå arbetsvillkoren för de/dem som var anställda.

Jag önskade lycka till när Fredricks salladsbar startades, för självklart vill man önska gott, men det gick åt pipsvängen. Varför? Därför att det fungerade inte som Fredrick trodde. Och vem fick ta hand om skulderna efter det?

Nu hoppas jag innerligt att Fredrick inte utvecklar detta och försöker sig på en karriär som hallick, eller öppnar en bordell. Det var en dålig idé med salladsbaren, och det är en ännu sämre idé med en bordell.

Jag rekommenderar också att inte dra in hushållsnära tjänster och rotavdrag i detta resonemang.

Skärp dig Fredrick, skaffa uppmärksamhet på annat vis, det tror jag du kan.

Vänligen Liza

Skitpoliser och advokatskojare

2009-10-07T01:01:00.000-07:00

Det är inget nytt under solen. Det har bara blivit lite mer skriverier och frågan är egentligen om man nu gör något åt ett problem som funnits länge, eller om det är en nyhetstripp som med mycket annat.
Det är resultatet vi vill se.
I dagens DN oroas poliskåren för polisers våld mot kvinnor. I många fall misshandel av sambo, hustru eller ex. Det här har man vetat om länge, men så länge pressen håller tyst tar man inte itu med problemen. Men nu, oroar man sig. Man ska väl vara tacksam för att det kanske nu händer något men jag undar fortfarande om det verkligen kommer att hända något när det inte längre sitter på löpsedeln.
Att tysta och negligera detta allvarliga är bekant. Och dessa utsatta kvinnor som är skrämmande många till antalet, har haft små chanser att våga anmäla.
Som man kan läsa i artikeln så är just en polisman mycket insatt själv i "ämnet" och därmed en mycket raffinerad förövare.
Han vet hur man slår, för att det inte ska synas.
Han kan hota med allehanda trix för att istället vända anklagelsen.
Dessutom så kan det räcka långt med att han är just polis och drar i sina trådar av vänner.
Något han förhoppningsvis inte kan, men själva hotet om det kan räcka långt.

Vi har ännu ett problem tycker jag.
Det är advokaterna.
En bra advokat är en lycka för alla,
men är en advokat bra när han i sin stjärnglans träder in i rättsalen och uppenbarligen gör allt, absolut allt, för att fria sin klient?
Trots att denne är klart och tydlig skyldig?
Alltså,
Så här säger advokatsamfundet om " vägledande regler om god advokatsed"
"En grundsten i de vägledande reglerna är att advokaten är skyldig att vara lojal med sin klient, och att enbart verka för hans eller hennes bästa."
Och det är naturligtvis en självklarhet.
Men,
hur självklart är det, när en advokat attackerar en kvinna med hur hon såg ut, om hon var utmanande klädd, mm mm.
När man börjar att psyka en kvinna i rätten, som redan ligger och är slagen?
Frågar du en kvinna, så är just detta en av hennes största rädslor.
När ingen tror, och när man blir belagd med skuld och skam, och anklagelser om att man kanske egentligen bad om det.
Då undrar jag, hur värderar och tolkar man egentligen ovan nämnda advokatsed?

Om en kvinna visste att det skulle gå schysst till i en anmälan, så skulle fler våga anmäla och därmed kunde man sätta stopp för misshandel. Vare sig det är av en polis, man eller partner.
Och, de poliser som inte kan följa lagen, kommer därmed automatiskt att plockas ut.
Glöm inte, att detta problem kvarstår, när löpets svärta har bleknat.
Läs gärna mer på ROKS, och deras uppgifter om mäns våld mot kvinnor.

DN redovisar att polisernas vanligaste brott utanför tjänsten är
1. kvinnomisshandel
2. misshandel
3. rattfylla
4. snatteri/stöld
5. barnporr
Baseras på antal väckta åtal de senaste 10 åren.

Med detta inlägg vill jag därmed hylla alla de reko poliser som gör ett utomordentligt jobb, finns för de som behöver och ger oss trygghet.
Och jag vill även hylla alla de mänskliga advokater och jurister, som kämpar för rättvisa och ser till den vanliga människans bästa.

Liza

PÅ Webben intressant.se kan man följa andra bloggar i ämnet.

Regeringens tvättstuga försöker ta sig an Sveas solkiga klädnad...

2009-10-06T01:21:00.000-07:00

En förtvivlad allians försöker ställa sig på benen. Jag liknar det som en enorm tvättinrättning, som försöker tvätta, och bleka alla fläckiga otyg man ställt till med under regeringstiden.

"Sveas" kläder är solkiga och man har inte förstått att man måste följa råden från första början, för att bibehålla kvaliteten. Välfärden är inte självklart. Det förstår inte alliansen.
Sverige har stått modell för många länder, men nu undrar man vad landet håller på med.
Sverigemodellen som med socialdemokraterna i ledning har vuxit från ett land i armod och fattigdom, orättvisor, till ett land med skola, sjukvård och omsorg för alla.
Sverige har haft en utveckling som är unikt.
Och det med människor vid rodret som förstår välfärdens hela spektra.
Alliansen har dubberad svenska folket i osanningar och lögner.
Men,
"Vad har dom att komma med," som en god vän sa till mig häromdagen när jag var ruskigt frusterad.
Tack Anna!
Det är bara några veckor kvar tills jag fyller 50 år.
Mina föräldrar var enkla svenssons. Men som medborgare har vi tillsammans med alla andra fått den utveckling och omsorg som vi har behövt.
Jag har gått på dagis, nio år i grundskolan och fritids.
Jag har kunnat uppsöka sjukvården utan att tänka på om jag har råd.
Jag hade som ung kvinna, tillgång till gynekolog, sexrådgivning och p-piller.
Jag har fått all vård som behövdes i samband med graviditet och förlossning, och jag hade möjlighet
att stanna på BB så länge det krävdes. Med första dottern i 10 dagar pga komplikationer, utan att behöva tänka på om jag hade råd eller inte.
Jag och mina barn, liksom alla andra, har under uppväxt fått vaccinationer mm som har skonat oss från dödliga eller svåra utgångar.
Jag har som vuxen haft möjligheten till studier, eftersom jag hade svårigheter i grundskolan med koncentrationen. Jag kunde ta igen med råge.
Jag har under arbetsåren haft det fackliga stödet, som hela tiden har kämpat för arbetsrätten och jag har med mina inbetalda avgifter kunnat överleva när jag under ett antal perioder var arbetslös.
Socialdemokratins värde är fantastisk. Det finns alltid att göra, utveckla och förnya. Det är helt i sin ordning i nya tider att modernisera efter tidens tand.
Men vi vågar utveckla, och vi vågar diskutera det.
Detta och mycket därtill gör att det är så enkelt, att tala om varför jag är socialdemokrat.
Så, det spelar ingen roll hur mycket än alliansen nu försöker tvätta i sitt regeringstvättotek,. de har inte, och kommer aldrig ha för avsikt att låta Sverige förbli ett land med välfärd för alla. Vad dom än försöker lura folket med.
Läs DN debatt idag.

Varmt Liza

Spion eller inte, vad är sanning och vad är ego?

2009-10-05T03:28:00.000-07:00

Vem Bertil Ströberg är har man på något vis alltid vetat. Men samtidigt kan jag medge, att jag inte har läst in mig ordentligt på vad det egentligen var som hände, hur och varför.

Men, på något sätt har frågan alltid legat i luften, är han oskyldigt dömd?

Jag har förstått att han har begärt resning ett antal gånger, och man kan ställa sig frågan även där,
vore han skyldig, hade han då inte krypit tillbaka och gömt sig under stenen, istället för att ideligen återvända till tiden för ett inferno av anklagelser, spioneriutredningar och fängelsestraff?

Om han vore skyldig, hade han verkligen drivit sin familj i mediastoftet om och om igen, utan att ge någon i sin närhet ro att försöka leva ett vanligt liv?

Det är det jag undrar över.

Efter gårdagens "kalla fakta", ställer jag mig ännu en fråga,

Ska det vara så svårt att säga förlåt? Ska det vara så svårt att be om ursäkt, eller att ens visa vilja till att se över om där föreligger fel på några som helst plan när det finns tvivel?

Jag hörde röster som sa, nej, det där var ett solklart fall och nej, jag vill inte ta del av något nytt material jag har lämnat det där bakom mig för många år sedan.

Vad är man rädd för då?

Jag undrar, är man rädd för och om sitt egna ego? Att man kanske hade fel den gången, men nu måste man helt enkelt stå på sig?

Varför då? Är "självet" så viktigt att man inte ens kan se över situationer som kan visa att man hade fel? Är det så förbaskat svårt att ge en annan människa rätt som faktiskt kanske har rätt?

Varför är det så svårt, att tänka på andra än sig själv? Be om ursäkt, eller bara ens erkänna att ur det material man hade så dömde man utifrån det. Att det sen var fel, borde väl vara en mänsklig drivkraft att vilja återställa.

Jag förstår ett i samanhanget enormt landsskydd för egna inblandningar, men jag förstår inte offret på enskilda människor.

Om det nu är så.

Men jag tycker absolut, att sanning och god utredning utan ljug och offer är på sin plats, och jag tycker att alla inblandade ska göra sig besväret att hjälpa till i utredningen.

Nu kommer ju chansen eftersom Bertil Ströberg återigen har begärt resning med nya krafter och uppgifter.

Med ett ursäkta och förlåt, till personer som kanske i onödan har fått lidit ett långt liv.

Om det nu är så.

Varmt Liza

Att vara fritidspolitiker suger.....

2009-09-28T22:08:00.000-07:00

Det är ingen enkel historia med att vara aktiv i allehanda föreningar.
Med jämna mellanrum publiceras artiklar om politiker och andra föreningsengagerade om avhopp.
Jag tror att man helt enkelt inte orkar längre.
Vi måste ställa rimliga krav på oss själva och andra.

Man ska ju vara så klok, att man bromsar själv när tåget går för snabbt, men det är inte möjligt när man "vill vara med".
Det kan ibland räcka med att man inte är just med några gånger, så räknas man inte helt ut längre.
De eller den som för tillfället tar sina krafter till att hela tiden springer med, hyllas som solidarisk och engagerad. Tills personen stupar.
Och så har man istället förlorat ännu en engagerad person.
Jag tycker att det är på tiden, att även den som bara har möjlighet att ge en liten del av sin fritid till föreningsliv, ska hyllas och uppskattas.
Som jag förstår det, så har alla partifärger samma problem, och särskilt nu när det närmar sig valtid igen.
Partipiskan åker fram, som förtroendevalda ska vi vara med på det, på ditt, på datt för det är vår skyldighet. Samordnarna ska peka med "hela handen" och ställa krav på ökat engagemang och nu handlar allt om måsten.
En av mina närmaste kamrater vet vad det handlar om, eftersom han själv har bränt ut sig en gång. Man är ingen övermänniska och man måste få vila, ha fritid och helt enkelt ägna sig åt familjelivet också.
Jag försöker dra ner på uppdrag och måsten. Men det stöter på patrull. Mest från mig själv eftersom jag är lagd åt det hållet att ha svårt till att vara still.
Men jag kan å andra sidan inte välja när jag nu är förtroendevald.
Exempel;
Som ersättare i nämnde har jag mina uppgifter, och det som följer med.
Som ordförande för en S-förening, har jag mina givna uppgifter och det innebär även ordförandeträffar.
Tilläggas möten AK-styrelsen, Repskapet, kongresser, planeringsdagar.
För närvarande en ordförandeutbildning för att bli ännu bättre.
Dessa alla uppgifter sker på min fritid. Utöver det hoppas jag komma in i fullmäktige.
Med planering går det, men så är gränsen nådd.
Om jag klagar? Nej, nej, jag älskar det här, men när det växer utöver så tryter orken.
Höstprojekt, Åka till kungsträdgården, extra utdelningar, ut och möt folk, hålla sig ajour och gärna åka på extra seminarier.
Jag får inte ihop det.
Jag klagar fortfarande inte, men jag måste få bestämma själv hur mycket jag ska hinna med.
Mina semesterdagar räcker inte heller. Senaste upptakten till kungsträdgården hade betydd 2 nätters ledighet eftersom jag hade jobbpass.
Det ska pekas med hela handen sägs det. Och jag kan bara säga följande;
De uppgifter jag har, vill jag göra bra. Jag vill känna att jag ägnar god tid till det jag åtagit mig.
Så därför kommer även jag att peka med hela handen, och markera hur mycket tid jag kan lägga ner på det som går på min fritid.
Mitt engageman ska tas på allvar och inte tas för givet.
För alla de, som har som arbete och är avlönade politiker kan jag bara gratulera. Det finns så mycket att göra och jag önskade jag hade samma utgångsläge. Det har jag inte. Önskan är självklart att få kunna projektera alla det möjligheter som finns. Så är det inte. Och det måste anpassas till.

Jag älskar min politik och mina underbara partikamrater.
Jag ger verkligen allt, men jag måste börja ge mer överkomligt av mig själv.

Varmt Liza

Liza i "här är ditt liv"!!

2009-09-26T17:46:00.000-07:00

Det var kul att se att just Eliasson var gäst i "Här är ditt liv". Tyvärr kunde jag bara se en kort stund eftersom det dags att åka till jobbet en stund efter start.
Så tänker jag vara lite gnällig. 3 karlar på rad, och jag undrar naturligtvis vem som blir den fjärde gästen.
Jag skulle hemskt gärna vilja vara gäst, men jag är far away from special star, så det är bara att drömma om.
Nu behöver man ju i och för sig inte vara det för att låta det bli ett utomordentligt spännande program.
Jag minns Lasse Holmqvists program med en helt okänd FN-soldat som var otroligt spännande. Eller den där äldre kvinnan som hade jobbat många år i missionens tjänst och utvecklade kvinnors arbetsvillkor bl a i indien tror jag. Kan ha fel på land, men det var också otroligt spännande.
Vad skulle då jag bidra med?
Ja, en bit av uppväxten på söder, barnkrubban (dagis) bus och lek i Björns trädgård på Medborgarplatsen. Som senare blev bus och lek på kvarnen, på Medborgarplatsen.
Vi söderungar tvångsbadades i skolan. Man ansåg väl att vi var extra skitiga eftersom vi södermänniskor inte hade annat än kallvatten och gemensamt badkar i källaren.
Varannan vecka pojkar och varannan vecka flickor.
Men jag lovar, att gasspisarna gick för höga lågor för att familjen skulle ha varmvatten till disk, badbalja och tvättkok.
Vad skulle jag mer kunna erbjuda.....tja herregudars nog skulle jag kunna ställa till med ett dubbelprogram!
Och fick jag sen klämma in en del om den fackliga rörelsen och socialdemokraternas kamp skulle jag vara rätt nöjd.
Men för att återkomma till denna nutida programserie, så funderar jag alltså hur nästa avsnitt kommer att se ut.
Efter tre män, en lysande skådespelare, en framgångsrik fotbollstränare i kostym, och denne fantastiske Eliasson, så undrar jag hur kvinnan kommer att se ut. Ja för jag tar för givet att det kommer en kvinna nästa gång.
Det intressanta är att jag tror att man medvetet har börjat programserien med tre starka män för att få tittare. Kanske är det feministen i mig som gnäker, men det här mönstret har man liksom sett tidigare.
Jag hoppas innerligt, att kvinnan är en spännande person och att man inte drämmer till med en bjäfsig flamsa som tar udden av framgångskavalkaden.
Men egentligen är det att hålla konceptet på det viset. Tre vise framgångsrike män, och den flamsige kvinnan.
Nej, håll stilen nu TV och gör något vettigt av fortsättningen. Fick jag bestämma skulle det bli Antonia Axelsson eller Marie Ledin. Vi får väl se hur man lägger ribban för den kvinnliga kvoteringen i programidén!
Här i Norrtälje skall det snart gå av stapeln en dansuppvisning har jag hört talas om.
Några av domarna från lets dance och några av våra lokalkändisar som ska uppträda. Namnen är än så länge hemliga och jag kan säga redan nu att jag är rätt sur som inte blev tillfrågad.
Hade gärna tagit chansen till att dansa en cha cha om de även så vore att det blev Reidar Carlsson som danspartner. (redaktör på Norrtelje tidning)Vad gör man inte för konsten.
Nåväl, var är väl en bal på slottet.......
Varmt Liza

En damptant med en dito läkare är inte lätt.....

2009-09-25T19:35:00.000-07:00

Att ha en läkare inom NPF som själv har ADHD, kan vara en otroligt intressant upplevelse.
Efter att ha besökt min husläkare och bestämt mig för att skriva in mig inom landstingets kluriga nätverk har en kul mailväxling pågått.
Ja, jag går alltså privat sedan ett antal år men tänkte att jag kanske behöver se över olika hjälpmedel mm.
Alltså i våras slutade jag med min medicin. På eget beslut. Att jobba som nattis och ta medicin varje morgon kl 08.00, 10,00, 12.00, 14.00 och 16.00 gjorde sömnen outhärdig. Det blev helt enkelt ingen djupsömn och det var bara att lägga ner. I stället får jag försöka tampas med mig själv och det går faktiskt ganska bra med tanke på utgångsläget.
Min läkare blev ju inte så glad precis, och tro det, efter nästan ett år i försök att ställa in medicinen på mig så lägger jag av. Otacksamma kvinna!
Nåväl,
Min käre husläkare ville naturligtvis ha ett utlåtande att gå på för remiss.

Så jag mailade;

Hej xx, behöver ett intyg till min husläkare för att kunna söka vidare till hjälpmedel. Och så vill jag ha tid för fortsatt utredning av Aspergern.....

En månad senare,

Elizabeth, Semesterstängt fram till .....

Och sen var det tystnad.

Hej xx, har inte fått svar på min mail, jag behöver intyg till min husläkare och så vill jag ha tid för fortsatt utredning.....

Skickades två gånger.

Elizabeth, Tyvärr har min dator kraschat. Och av alla journaler så gick just inte din att rädda...... bla bla bla......

Hej xx, men du har väl en back up? det måste man väl ha?!
Men jag behöver i alla fall ett intyg och du vet ju så du kan väl skriva ett.

Elizabeth, jag har skickat intyg? har du bytt adress?

Hej xx, nej, jag har samma adress som förut....xx....xxx.....xx...
och så vill jag ju ha tid för fortsatt utredning......

Ja, så här kan det vara i min värld. Och än så länge har jag inte kommit till slutfasen av mailandet.

Jag ska väl tillägga att även min läkare har ADHD, och det kanske säger allt.....

Att vara damptant har sina ljuvliga sidor och det är fantastiskt roligt när man träffar sina gelikar, men det kan bli enorma omvägar också där man inte kommer till skott.
Inom politiken och en stor del av den offentliga eliten är det otroligt intressant att se hur personer med NPF hanterar sina liv och sina yrken. När man själv har diagnosen är man ganska vaksam på de där nyanserna som säger allt.
Man blir ju ganska bra på att dölja för "vanligt" folk vissa tecken och framförallt de tics man har. Jo jag har flera stycken, som kan variera men de talar jag inte om eftersom då får jag svårare att dölja dem.
Jag skulle kunna nämna hur många officiella personer som helst som har synliga diagnoser, men det är inte min uppgift.
Däremot, tar jag det som en uppgift att upplysa om NPF och hoppas på att just du som läser det här börjar förstå.
Attention Stockholms Län är mitt arbetsfält, och dit är du välkommen!

Fortsättning följer, mellan min käre läkare och mig!

Varmt, från en damptant!

Liza

Psykiatrireformen behöver, förändras och det snarast

2009-09-21T00:45:00.000-07:00

Morgonens DN har en mycket bra artikel om personer med psykiska funktionshinder.
Jag har vid många tillfällen pratat om ett flertal områden som behöver moderniseras och ses över.
Just psykiatrin, behöver stora insatser och det gäller alla former av psykiatri och då räknar jag in NPF (neuropsykiatri) särskilt för att den inte längre ska få stå i skymundan som ett sorts tillstånd som de flesta tror är övergående.
Lillsjönäs visar ett gott exempel på, när byråkratin råder och människan inte tar itu med verklighetens innebörd. Betydelsen för ett stort antal människor vars dagliga liv kan sättas på spel.
90-talets psykiatrireform är inte ett särskilt gott exempel på framförhålllning.
Man kan säga att tanken kan vara god, när man vill se ett samhälle där alla har lika värde och ska ha samma förutsättningar. I det stora hela ett fint tänkt, men i praktiken ger det ingen som helst lösning för brukaren.
Vi måste bättre värdera, vad vi menar med att ha lika värde och samma förutsättningar. Meningens värde är en sak men den praktiska dagliga likvärdigheten kan inte, vara på samma villkor.
Det vi säger är lika värde och samma förutsättningar kräver sin friska individ och en ”medelsvensson” som har möjlighet att själv ta tillvara på samhällets förutsättningar.
Det har, långt ifrån alla.
Den som är psykiskt sjuk, eller har diagnoser som kräver sina rutiner och vardag, har ingen möjlighet att känna delaktighet.
När vi slopade en stor del av det psykiatriska boendet, som vi kallade institution, tog vi bort en form som klingade ”illa” i våra öron, men vi tog samtidigt bort trygghet, gemenskap och boende för många inom psykiatrin.
Vi anpassade efter en frisk människa, men drog undan mattan under fötterna för den som hade behovet.
Vi kan därefter vittna om mycket ensamma personer, som i sin isolering blir allt sjukare och kräver mer och oftare insatser.
Vi kan därefter vittna om att en stor del av våra uteliggare, är hemlösa eftersom de inte klarar ett eget boende. Den stora alkoholkonsumtionen är i det stora hela en ren självmedicinering eftersom man inte själv har insikt för vilka behov man har. Sprit är lättare att få tag i och ger den avdomnande känslan som eftersträvas.
Dag och natt, behöver en psykisk sjuk person ofta sällskap. Eller ensamhet i sällskap. Som en person talade om för mig att ” i mitt boende har jag alltid sällskap, fast jag vill vara själv. Men jag klarar inte att vara ensam men jag har dörren på glänt till mitt rum och då känns allt så bra…..”
Psykiatrireformen innebar att brukaren skulle ha eget boende, med boendestöd. Mobila jourteam och tillgänglig vård på vårdcentralerna.
Det fungerar inte, och om vi dessutom ser över den ekonomiska och mänskliga situationen så är det totalt ohållbart.
Psykiatrin innebär ett tillstånd 24 tim per dygn, och att behöva få ”toppar och dalar” gör brukaren bara mer sjuk.
Om vi frångår vår känsla för ”institution” och i stället förklarar det som boendeform med stöd, så börjar vi komma på rätt väg.
Vi behöver ta itu med detta på ett sunt sätt, och inse att alla inte har samma förutsättningar för att klara ett liv som ska spegla en frisk människas vardag, boende mm.
Vi måste arbeta efter att alla är lika, men ändå så olika och förändrar förutsättningarna.

Läs gärna RSMH:s hemsida (Riksförbundet för social och mental hälsa)

Vänligen Liza

Höstar är starttider för allt, det mesta och hur hinna...

2009-09-11T04:17:00.000-07:00

Hösten har en förmåga att väcka känslan för en massa nystart. Vissa har första Januari som nystartstillfällen, men jag tycker att höstar knäcker med hästlängder.
Nystart för alla som ska börja skolan, banta bort sommarkilon, planera vinterresan, börja söka nya jobb mm mm mm
Mitt problem är, att det börjar så mycket spännande saker, och helst vill jag hinna med allt! Men naturens lag säger att det inte går. DET, gör mig oerhört frustrerad.
Jag har ännu inte kommit på lösningen för att dämpa lusten att hinna så mycket som möjligt, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det?
Politiken, åh vad vi har att göra! Ett kul, tungt arbete där informationsflödet aldrig sinar av mätningar, statistik, ordkrig, glädjeskutt...... och det är ett sjå att ens försöka hinna läsa en bråkdel........ men nog vill jag!
Attention, detta viktiga, intressanta och angelägna som jag försöker lägga ett grepp om för att samordna en struktur för att bidra till att tillgängligheten, upplysning och verksamheter ska kunna bli mer tydliga.....
Min familj.... ja inte kommer den på sista plats, men ibland känns det så när jag åker ifrån min älskade man, inte hinner spendera tiden i trädgården eller ens hinner tömma tvättmaskinen......
Det är så mycket som är roligt. Det är ett problem.
Men för att se det från ett vänligare perspektiv så ser jag också,
Vilken tillgång vi har i vårt Sverige. I det stora hela en härlig demokrati som vi har arbetat fram. Vi kan - och får, vara med i samhällsdebatten och den är inte bara till för några få.
Jag blir så otroligt glad, över att kunna vara delaktig.
Men saken kvarstår, hur rensar man i en agenda? På ett klokt sätt? Där har jag verkligen något att lära mig. För jag vill så gärna vara med....
En mycket funderande Liza

återinför skolans trygga värn om eleven

2009-09-09T14:10:00.000-07:00

Som jag nämnde tidigare, så går forskningen framåt när det gäller NPF. Och det är otroligt tacksamt att man numera någorlunda kan säga diagnosernas namn (ADHD, ADD, DAMP, Aspergergs, Tourette) efter att tidigare har dragit alla över en kam med samlingsord som "bokstavsbarn".
Och så var det, man trodde att det var endast barn, som hade diagnoser och att det växte bort.
Men, vi vuxnar har det fortfarande, och jag undrar hur många äldre människor det är som får sig en funderare över sig själva.
Man växer inte ifrån det. Men det kan ändras i takt med ålder, förutsättningar och att man helt enkelt lär sig att hantera det.
Om vi ser det ur ett ekonomiskt perspektiv, måste vi inse att det är dags att ta tillbaka den småskaliga klassrumstryggheten.
På sjuttiotalet, när jag gick i skolan fanns det OBS-klasser. En för killar och en för tjejer. Idag förstår jag vilken kategori unga det var som gick i dessa klasser. Jodå, jag gick där också.
Jag var inte särskilt busig, men jag hade en förmåga att synas jämt och ständig. Händer det något, så nog tusan stod jag mitt i högen även om jag inte var inblandad. Och inte nog med det, naturligtvis tillhörde jag ungdomsteatern och självklart knep jag alla roller som hade mest scennärvaro.....
OBS-klassen var egen begäran. Jag kunde inte för ett ögonblick koncentrera mig i en klass av 30 ungdomar, olika klassrum, håltimmar, skåp i en lång korridor, ett myller av elever, sockertoppar eftersom lunchtiderna kunde variera så kraftigt och min energi kunde ena stunden vara rusande för att i andra falla pladask.
Vi var tre klasskamrater som krävde att få gå OBS-klassen för tjejer, och det var det bästa jag har gjort.
Betygen blev inte lysande, men bättre. Ett eget klassrum med en handfull tjejer, egna bänkar med böcker och att slippa skåplivet, oron och känslan av att man aldrig visste vart man skulle vara.......
Min bästis Lotta Amnestål utbildade sig senare till journalist, och är idag presschef på svenska ridsportsförbundet.... bra jobbat tycker jag....
Vad jag nu antyder är att kostnaderna för personer med tydliga diagnoser är väldigt stora.
Man klarar inte den vanliga skolgången. En del gör det självklart, men alltför många gör det inte.
Det är nog så jobbigt för en vanlig elev. Det är en fullkomlig katastrof för en elev med diagnos.
Många elever går skolan utan att klara sig, får gå om, går ut gymnasiet utan tillräckliga betyg, kanske går ett extra år på individuellt program, slutar gymnasiet och får sätta sig på skolbänk efter skolbänk......
Några extra skolår, måste tära onödigt i stadskassan. Ta dessa pengar och använd dom istället där de kan förebyggas;

Minska klassrummens elevantal
Låt klassrummet vara en trygghet, inga onödiga rumsbyten
återinför skolbänken så eleven har sin egen sfär
låt varje klassrum ha skärmar som är lätta att sätta upp inför egna arbeten, prov mm för att ge möjlighet till koncentration
inför frukost, lunch och mellanmål på bestämda tider. barn/elever har för många timmar mellan måltider vilket gör en uttömning av energi och ork
ta bort godis, läsk, bullar och kakor från caféer på t ex gymnasier.
återinför egen matlagning på skolorna för att höja kvalitet och smak.
Återinför Fritt valt arbete från sjunde klass som bidrar till att elever utvecklar fritidsintressen

Några av de punkter jag av egen erfarenhet kan se skulle förändra i stor skala.

Ja, detta är en kostsam historia, men allt handlar om vart man beslutar att lägga de pengar som det kostar i vilket fall som helst. I det långa loppet vet jag att ett helt nytt tänk, egentligen en tillbakagång, skulle bli en mycket bra samhällsinsats.

Vi är alltid ivriga på att försöka lista ut vart fel ligger, när det egentligen är så fantastiskt uppenbart. Detta är inte det enda som kan förutsägas, men om det återkommer jag.

Varmt Liza

Gåtan bakom ADHD löst

2009-09-09T01:17:00.000-07:00

I Dagens Nyheter kan man läsa att gåtan om ADHD är löst.
"Amerikanska forskare kan nu för första gången visa hur hjärnan fungerar hos personer med ADHD. Upptäckten kan leda till nya skräddarsydda behandlingar.
Eftersom jag har just det funktionshindret själv, är jag otroligt glad för att man under de senaste åren uppmärksammar NPF då det är ett problem för väldigt många människor.
Att tro att diagnosen är ett påhittat tillstånd, är en typisk attityd för många och den som har funktionsnedsättningen möts ofta av tvivel, och elaka kommentarer som "jojo, bra att skylla på....."

Det är ett funktionshinder som finns i olika former och i olika graderingar. Och mycket beror även på vad livet innehåller. Många vet knappt om att de har det, och andra får kämpa varje timme på dygnet.

Vi är olika. En del människor har dålig syn. En del har en dålig hörsel. Till det får man hjälp, och liksom en mängd andra diagnoser och tillstånd behöver man olika hjälpmedel. Det är egentligen inte konstigare än så.
Som politiskt aktiv får jag många samtal från likasinnade, i karriären och i blandade positioner.
Som aktiv i Attention Stockholms Län ser vi en utveckling, men samhället hänger trots det inte med.
Att ha NPF innebär att barndom, skoltid, vardagsliv, vuxenliv och arbetsliv ställer olika krav på hur man hanterar sin diagnos, och hur samhället faktiskt kan göra det mycket lättare.
Olika faser i livet kräver olika ting av en människa, liksom en syn eller hörsel eller andra diagnoser kan förändras.
Att ta hand om varandra i vårt samhälle, är en viktig del i välfärden. Att ta hand om varandra kan innebära ett lugnare samhälle och en kvalité för många människor, och inte bara ett fåtal.
Om vi politiker, med diagnos, fick fler resurser, eller åtminstone vara med i planeringen och diskussioner om hur samhällsinsatserna kan styras, kan jag lova att det skulle bli stora förändringar.
En för mig god förebild är Anna Kettner, vår landstingspolitiker i Stockholm som har visat att allting går, bara man får göra det på rätt sätt. Och det finns en stor mängd politiker och uppsatta personer som har samma diagnos. Anledningen är faktiskt att detta är personer med en enormt kreativitet. Det är det som är en stor bonus med diagnosen.
Journalisten och författaren Annika Sundbaum-Melin är en annan förebild. En kvinna som tidigare var Sveriges bästa rockjournalist och den som alltid förespådde melodifestivalens finaler. Med ett par böcker bakom sig har Annika visat en enorm styrka.
Jag ser fram emot att läsa och ta del av de uppgifter DN lämnat idag och hoppas att jag har fortsatt möjlighet att arbeta med dessa viktiga frågor.
Varmt Liza

Är du en partikamrat, vän eller en leende strateg?

2009-09-08T05:43:00.000-07:00

När jag hade gått facklig-politiska aftonskolan i Norrtälje kommun, så var jag så otroligt taggad och enormt lycklig. Låter kanske banalt, men jag tyckte det var underbart med likasinnade som förde härliga diskussioner och vi var samlade och enade inför alla lärdomar, föreläsare och sammanhållning under ett intensivt år.

Hårt arbete, en gång i veckan som sög musten rejält, men oj vilken tid!

Jag kände mig också otroligt välkommen i partiarbetet. Genom detta engagemang har jag många intressanta bekanta, ett fantastiskt utbyte och en lust att vara en del av samhällets ansvariga.

Och jag vill så otroligt gärna ha kvar den känslan.

Trots mina dessa glada tillrop, finns det så många svarta stunder, som väcker tvivel, sorg, ilska och en stor portion ledsamhet.

Jag har under sommar läst ett antal biografier av Margaretha Winberg, Per Nuder, Göran Persson och Ingvar Carlsson. Och så boken "vänninan" av Eva Franchell. Det som slår mig är, alla har en stor, för att inte säga en enorm bekantskapskrets,,,,,,, men mycket, mycket få riktiga vänner. Och berättelserna speglar också en enorm ensamhet.

Vilken position dessa person än har och har haft, så har man inte kunnat lita på ens sina närmaste, jakten på positionerna har gått före.

Och ändå signalerar vi om att det är så få som vill ha förtroendeuppdrag. Jag får det inte att gå ihop.

Men, jag har börjat förstå ensamheten, eftersom jag möter den även jag. Jag har valt att ha distans, eftersom jag har kommit till insikten om att en del av de leenden jag möter, döljer en strateg som säljer mig för en röst till sig själv.

Och jag vill inget hellre än att vinna valet, kunna ta del av det politiska arbetet, ha glädjefylld, ansvarsfylld relation till mina partikamrater.

Ja, jag vill också bli vald. Jag skulle med den mest absoluta glädjen få betalt för att jobba politiskt, och allra helst med strategi, och NPF och psykiatrin.

Men jag vill komma dit för att jag är jag, på ett schysst sätt.

Jag har straffats ett antal gånger för att jag klev av ordförandeskapet för LO sektionen i Norrtälje. Jag är gudatrött på att behöva återvända i försvar på något jag lämnat bakom mig.

För några dagar sedan fick jag höra att, anledningen till det Liza, är att du är kvinna.

För det straffas jag. Anledningen till att jag lämnade över klubban var att jag valde mellan politiken eller facket. något av de krävde tillslut ett starkare engagemang, och jag valde politiken. Beslutet kom med det, och att jag blev tillfrågad om att bli ordförande för Rimbo S-förening.

Betyder det att jag gjorde ett dåligt jobb? Att jag inte klarade av min uppgift?

Nej, men den strategiske lismande använder naturligtvis det som ett argument.

Tack för det, kära partikamrat.

Jag är dessutom tf ordförande för Attention Stockholms Län. Har jag det för att jag inte gör ett bra jobb?

Nej, jag har det för att det jag gör är bra, jag kan se framåt, jag kan planera, jag har en fallenhet för strategi och förutbestämdhet och jag är bra på att hålla en balans.

Nog om detta i sann Lizaism.

Valtider, nomineringstider.

Säg gärna att en person inte passar, eller att du anser att en annan person passar bättre. MEN, ljug inte, far inte med lögner och sälj inte din kamrat!

Vi ska, kunna konkurera med varandra, även som goda vänner.... att konkurera och samtidigt gratulera varandra borde väl vara en självklarhet!!

Att sen bli ledsen för att man inte kom längre, måste man få vara..... men var hyffsade mot varandra!

Lyft varandra. OM du "knycker" en idé eller ett tänk, är helt okej, men var så ödmjuk att du talar om vart källan kommer ifrån, GE VARANDRA CREDIT och responds.....

Jag har själv en stor mun som ifrågasätter mycket, men jag tar alltid ansvar för vad jag säger och vad jag gör. Många andra vänder bara ryggen till Hur ska vi då kunna jobba vidare?

Jag vill ha min politik, mitt arbete i en vändskaplig form. Man kan inte tycka om alla men man kan bete sig hyffsat....... vill du ha en nominering så helt okej, sälj dig själv för den du är men sälj inte en kamrat för att ta dig fram själv. I det långa loppet behöver vi alltid varandras kunskap och erfarenhet. Det ska vi ta tillsammans.

Jag vill känna glädje i att vara med i samhällsdebatten, jag vill ha möjligheten att driva frågor som gagnar välfärden, demokratin och solidariteten. Jag vill ha vänner i mitt arbete och jag vill att vi även utan fast vänskap, ska kunna jobba sida vid sida för att vinna valet, hållet det kvar och utvecka det som vi säger att vi står för.

En mycket givande bok jag ofta återkommer till är

En av de bästa som jag skulle vilja att både män och kvinnor läser.

Alexandra Einerstam skriver idag om ämnet nomineringstider, och är en lysande beskrivning.

http://hbt-sossen.blogspot.com/2009/09/nomineringstider-ar-morka-tider.html

Jag är en röd rosig, mycket stolt sosse, och jag vill absolut fortsätta att vara det.

Jag vill vara en god vän, och jag vill ha goda vänner och kamrater i mitt parti.
Om inte det går, så uppträd iallafall schysst, vi har så mycket att genomföra!!

Liza

Norrtelje tidning 3 september 2009

2009-09-03T01:37:00.000-07:00

LÅT FLER ORTER BLOMSTRA

Norrtälje kommun växer och vi måste hålla lite bättre koll innan kostymen blir för liten. Alltså, Norrtälje stad som ska inrymma det bästa och det mesta.

Vi har en fin stad på alla sätt och vis, och självklart är det glädjande att även Norrtälje stads invånare nu dessutom ska få en fin boulebana.
Vi är en stor kommun, och det räcker inte för befolkningen att ha spridda aktiviteter och det ska kunna vara tillgängligt för alla.
I Rimbo har vi redan en fin boulebana, men nu kommer Norrtälje stads invånare att slippa åka hit.
Norrtälje kommun är för mig en metropol. Vi har nära till Stockholm och Uppsala. Hyggligt nära till tåg, flyg och båt. Vacker natur, lagom puls i stadsmiljön och fina strövområden.
Men målet är att göra det ännu bättre. Rimbo, Hallstavik och Edsbro måste komma med på kartan och tillåtas utvecklas i god takt med Norrtälje stad.

För oss här i Rimbo har vi fortsatt krav på att lösa badhusfrågan, och handbollsungdomarna bör liksom speedwayfolket få bli tillgodosedda.
Vi betalar vår andel skatt som ska räcka till mycket, men man måste ta med de övriga orternas intressen och inte bara fokusera på ett ställe.
Norrtälje stad har fiff och piff, vackra blomsterarrangemang och välkomnande skyltar. Vi här i Rimbo vill också ha fint och vi vill ha en inbjudande miljö för de turister och besökare vi hoppas få ta hand om här.
Det är till synes en stor orättvisa på fördelningen.
Jo, vi har fått bidrag till ett nytt stall, men det var helt enkelt på tiden.
Vi måste få igång våra övriga orter och erbjuda invånarna aktivitet, fritid och en god känsla för trivsel. Det är viktigt att folk vill bo här och det är viktigt för oss att företagarna trivs här och har underlag för sina verksamheter.
Ge oss lite mer, och låt även våra orter blomstra, utvecklas och vara trivsamma för boende och besökare.
Innan jag flyttade hit hade jag många gånger hört att " Rimbo är så tråkigt att kråkorna flyger upp och ner".
Den stämpeln tycker jag ska tvättas bort eftersom Rimboborna förtjänar så mycket, mycket bättre.

Elizabeth Sahlén Karlsson (s)
Rimbo Socialdemokratiska förening

Utan tydlig och kreativ politik, inget godtagbart valresultat.

2009-08-24T02:08:00.000-07:00

Dagens debatt i DN är på många sätt mycket intressant.

http://www.dn.se/opinion/debatt/socialdemokratin-maste-genast-ha-en-ny-politik-1.936850

För det första är det egentligen inget nytt om vad vi socialdemokrater vill, men det speglar väldigt mycket att vi är mycket långsamma med att genomföra det vi vill.

Vi har en väldigt trög kvarn ”mellan varven” och vi behöver minsann lägga in en högre växel till själva genomförandet.
Vi stupar lätt där. Antingen är vi för hemlighetsfulla, för att spara på det vi tycker är överraskningar och ” go, go”. I själva verket hinner andra snappa upp idéer och så står vi med lång näsa inför andras lovord. Som egentligen var det vi skulle komma med. Snopet och mycket onödigt.

VI behöver en mycket tydligare öppenhet och vara nog så raka i våra presentationer och i våra mediekontakter.
Om folk förstår oss så illa, att man röstar för en borgerlig ”arbetarrörelse”, då är det vi som är otydliga.

Hemlighetsmakeriet vi har sysslat med de senaste 20 åren, är en strategi som vi för länge sedan borde ha genomskådat. Bara för att det kanske lyckades en gång, har det inte varit gynnande att återupprepa mönstret.
Synliggör oss som parti igen, och synliggör fler initiativgivande socialdemokrater som visar partiets mångfald.

Vi behöver även markera att vi vet (förhoppningsvis) skillnaden på vår historia (dåtid) vårt nu och vår framtid.
Vi blandar ”kittet” alltför mycket, vilket gör det otroligt tröttsamt för folk att lyssna på.
Jag är själv en riktig ”historiker” men det gäller att hålla tand för tunga och ta saken i rätt ordning och tillfälle. Där har vi också något att fundera över.

Vårt parti, är unikt och vår Sverigemodell är unikt.
Vi har gått (dåtid) från ett land i armmod till ett land som står som önskat mål för många länder i världen. Att bli självständiga, att för alla människor ha skola, sjukvård, omsorg och arbete. Att föra en rättvis och demokratisk politik. Och framför allt det som vi ser ör mycket aktuellt just idag, yttrandefriheten.

Vi socialdemokrater vet i själ och hjärta vad vi vill, men den är trots det otydlig för närvarande. Själ och hjärta hjälper inte hela vägen utan tydliga verktyg.
Vi behöver bena upp vår politik så alla förstår den, även vi själva trots hjärtegrunden.

Vänligen Liza

Bostäder till våra studenter och ungdomar.

2009-08-11T20:32:00.000-07:00

Det har sagts förr och ingenting görs. Det saknas ett alltför högt antal bostäder till våra studenter och ungdomar.

Studentkårerna larmar år efter år om att det inte finns tillräckligt med bostäder i närheten av skolor och universitet. Varför gör vi inget?

För min del anser jag att alla kommuner måste ta ett större ansvar inför medborgaren och den fasen i livet som kräver ett mindre boende till en vettig kostnad.

I Norrtälje kommun bromsar alliansen hårt för våra unga. Visserligen ett bra komplex med studentlägenheter i gamla LV3 men för ungdomar handlar det om att söka sig utanför kommunen.

Vi gör det mycket svårt för en generation människor, och det är väldigt tråkigt när våra unga tvingas flytta från sina kommuner där de är uppväxta , pga att det inte finns rimliga lägenheter.

Studier och ungdom hör ihop, generationsboende även så. Att flytta hemifrån kräver en liten billig lägenhet. En hyresrätt som man har råd med. Med tiden, när familjebilden förändras blir det för många ett hus eller med en partners gemensamma ekonomi möjlighet till bostadsrätt.

Men inte alla vill bo så.

Men ser man trots det vidare på generationsboendet vill många äldre med ålderns rätt byta till ett annat boende. Sälja hus, flytta till liten lägenhet och det finns en offantlig tjustning med hyresrätt där man har en service man inte riktigt når med boende i ägandeform.

Vi har tappat rätten till hyresrätt, och vi måste ta tillbaka den formen av boende. Vi måste ställa krav på kommuner till en boendeform som passar studenter, ungdomar, enamstående mm.

Vi måste ta tillbaka detta ansvar, som vi var så måna om tidigare.

Varmt Liza

Ungdomshem ersätter fängelse....

2009-08-07T01:55:00.000-07:00

Det skriver DN om idag i en artikel. http://www.dn.se/nyheter/sverige/autistiska-ungdomar-vardas-som-kriminella-1.926219

Jag tycker som vanligt att ämnet får mycket mindre plats en vad det borde, och ger inte utrymme för annat än spekulation.

Men jag är naturligtvis otroligt tacksam för, att man belyser ämnet runt neuropsykiatrisk funktionsnedsättning(NPF).

Det är inte enkelt att placera barn, ungdomar och vuxna till platser man önskade fanns. Ännu svårare är det att få rätt vårdstruktur för de som har olika former av diagnoser.

sk ungdomshem ersätter fängelse, men det kan inte ersätta ett ordentligt familjehem med den rätta strukturen, stödet och arbetet som det skulle kunna ge.
Jag sitter själv i en socialnämnd, och vet hur svårt det är, och hur en stram budget styr budskapet och utvecklingen.
Det är en omöjlig uppgift som det ser ut idag, och det kommer inte att bli bättre förrän man inser vad en diagnos som ADHD, ADD, Aspergers syndrom, tourettes syndrom mm kan kräva under livets olika skeden.

Inte alla med dessa diagnoser har problem. Många har ett liv som gör att det är hanterbart utan mediciner och tanke över huvudtaget på diagnosen.
För en del mildras det med åren, men kan även förstärkas när vuxenlivet med krav blir stora.
En del av oss kommer alltid att följas med ett antal svårigheter att tänka extra på.

Det är mycket viktigt att denna del av psykiatrin får en större betydelse, eftersom den präglar en människa hela livet.

Jag kan nämna ett antal ting att fundera över;

* Skolorna behöver mindre klasser, och egna trygga rum.

* Skolorna behöver skolsköterska och skolkurator under varje stund det finns elever i skolan.

* Skolorna behöver återinföra sk fritt valt arbete, som får ungdomarna att se möjligheter i samhället. Det fungerar icke med endast ett par veckors prao!

* Elever med stora svårigheter med koncentration och inlärning behöver stödundervisning och i många fall egna klassrum.

* Återinför tryggheten med fritidsgårdar.

Besparingen sker genom att man minimerar risken att alltförmånga elever är tvugna att gå om, eller hoppa direkt vidare till vuxenutbildning efter gymnasietiden.

Besparing sker genom att fånga barn och ungdomar tidigt med svårigheter, ge dem rätt resurser, har större möjlighet att anpassa sig till samhället. För att dessutom ha glädje av att vara en av samhället.

Öka resurserna inom socialförvaltningen till att utbilda personal. Och ge dem framför allt möjlighet att med sina kunskaper utveckla familjehem för att få goda och utvecklande plaseringar.

Utbilda personal inom psykiatrin och framförallt BUP, ge dem möjlighet att utveckla och utbilda personal inom egna kommunen. Som t ex skola, fritids mm.

I artikel beskriver pojken Adam 18 år, som nyligen fått diagnosen Aspergers syndrom att;

"-Anstalten är som ett riktigt fängelse, med taggtråd och galler. Nu hotar de med att förlänga vården tills jag lärt mig diska, laga mat, tvätta kläder, städa och studera perfekt. Detta är fel - det står ingenstans i lagen att man måste kunna laga mat, vakna klockan åtta på morgonen och lägga sig klockan tio på kvällen."

Min kommentar till det är, jag hoppas ni förstår att Adam behöver lära sig struktur, det är en del av svårigheterna när man har Aspergers syndrom.

Han har svårigheter med just dessa saker, och är man 18 år, är det visst på tiden att man lär sig och förstår dygnrytm och ansvar.

Tyvärr fick inte Riksförbundet Attentions Ordförande Anki Sandberg kommentera just det, eftersom det då hade kunnat belysas vad Asperger mer handlar om.

Jag har själv ADHD, vilket gör att jag strukturer min vardag ständigt.
Ibland med gott resultat ibland inte, men säg den människa som inte behöver det,.

Detta till trots, vi behöver alla stöd, på olika sätt. En del behöver glasögon, rullstol, hörselapparat och så är vi några som behöver lite annat helt enkelt...

http://www.npf.nu/

Vänligen/Liza
tf ordf Attention Stockholms Län

vinstutdelning i vården ingen god Sverigemodell

2009-08-06T02:47:00.000-07:00

DN idag följer vidare upp ämnet om vår inställning till vinstutdelning i vården.
Jag har bloggat mycket i frågan om detta samt avknoppning, och är glad över att man ägnar detta viktiga ämne mycket tid.

Enlig DN är 71 procent av väljarna kritiska till att privata vårdbolag ska få dela ut vinst på samma sätt som andra företag.
Samtidigt är det 64 procent som anser att privata vårdgivare bedriver en god verksamhet.

Det är, gott och väl kärnan i de diskussioner vi behöver se över väldigt väl.
Det är, viktigt hur vi hanterar våra gemensamma skattepengar, de ska fördelas till väldigt mycket. Och, de stora utgifterna är och ska vara skola, vård och omsorg.

Det är kärnan i vår välfärd, och det är kärnan till ett rättvist samhälle.
Att bedriva fria skolor, att bedriva knoppade vårdcentraler kan inte och ska inte jämföras med ett företagande som direkterbjudande till kund.
Att bedriva fria skolor och vårdcentraler som är i laga kraft en utgift från vår genemsamma kassa, och ett underlag för välfärden måste behandlas på ett annat sätt.

Jämför inte dessa företagsamheter som lika. Det kan aldrig få bli det, för då tappar vi greppet om de samhällsresurser som vi ska kunna ha under en kontroll.

När man i tidigt stadium diskuterade just dessa fria val, handlade det om att man ville komma ifrån en viss byråkrati och mellanhandhantering. För att öka sin effektivitet och för att öka sin självständighet.
Gott så, men det kräver sin man. Och, antagligen går det ganska lysande eftersom man efter vad man tycker stram budget, plötsligt går med goda vinster.

Bra jobbat. Men samtidigt, vad beror det på?

Ställer man sig frågan om hur effektiviteten var innan i verksamheterna?

Ställer man sig frågan om hur ledarskapet därmed är gott?

Om vi backar bandet till vad DN skriver, att 71 procent av väljarna är kritiska till att privata vårdbolag ska få dela ut vinst på samma sätt som andra företag,
och
att samtidigt är det 64 procent som anser att privata vårdgivare bedriver god verksamhet.
Då måste vi ställa oss frågan,

Varför, och hur.?

Våra gemensamma skattepengar måste hanteras med gott förnuft. Det ska räcka till enormt mycket.
Vi måste arbeta fram en annan modell för detta, det kommer inte att vara hållbart med det system som råder för närvarande.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenskar-negativa-till-vinstutdelning-i-varden-1.925418

vänligen/Liza

Välfärdskrackelerande centerväg

2009-08-05T01:26:00.000-07:00

Debatten om sk knoppade verksamheter har kommit in i en betydande fas.

Inte så att tidigare varit oviktiga, men denna fas handlar mycket om insyn i verksamheterna och den är otroligt viktig.

Det handlar om vår välfärd och den handlar framförallt om hur vi hanterar våra gemensamma skattepengar.

Centern har framför allt, framhållit en kamoflerad vikt av hur vi hanterar våra skattepengar, men de är väldigt tysta om "hur" man i regeringen hanterar dem.

Det är skillnad.

Det är skillnad på verklighetens hantering, och hur man vill att folk ska uppfatta hanteringen.

Centern har gått i täten för att påvisa att folk vill göra vad de vill med sina pengar och egentligen vet vi alla att det egentligen handlar om;

* Att frånta sig ansvaret för värlfärden

* Att minska välfärden för att säkerställa kapitalismen

* Att med kraft lura folk att de ska få bestämma själva

* Att bottensänka den fackliga rörelsen

* Att splittra medborgarna med rädsla

* Att få medborgaren lydig och tam

* Att knäcka människors enkla ekonomi till fördel lydnad

* Att minska landets demokrati, solidaritet och rättvisa

Om man önskar vidareutveckla knoppningar som skola, vårdcentraler mm är det av yttersta vikt att man har insyn.

Det har man inte nu.

En samhällsfunktion som just skola, vård och omsorg, dit vi lägger en stor del av vår gemensamma kassa måste även tillåtas ha vår insyn.

En insyn huruvida en budget används är gott och väl en av oss angelägenhet, och borde vara ett naturligt ämne.

Vi måste vårda vår välfärd och den skattepolitik vi ansvarar för och det innebär insyn av medborgarna.

Sen finns det naturligtvis av kommunerna, landsting och stat verksamheter som man lejer in, men det är ett helt annat val, och en skillnad.

Jag har inget emot konkurrens, jag har inget emot företagare, som ju ger oss arbete, jag har inget emot att man tjänar pengar och jag är fantastiskt glad över positiva prognoser.

Men det måste vara schysst, och det är inte schysst när miljoner, hamnar i fickorna på vinstvinnare.

Det är inte rättvist mot oss alla skattebetalare.

vänligen Liza

Skolkurator och skolsyster behövs för våra barn

2009-08-04T01:58:00.000-07:00

Att vara barn och vara tvungen att ta hand om sig själv, syskon och föräldrar är nog mer vanligt än vad vi kan föreställa oss.

Läste i gårdagens DN om föreningen maskrosbarn, som har läger på Barnens Ö för dessa barn/ungdomar som behöver komma hemifrån.

En fantastisk ideell förening som jag hörde talas om för några år sedan när bla Therese Eriksson startade denna.

Therese med fler, som i ilska fick denna energi, eftersom de ansåg att de vuxna hade svikit i ansvar och framförallt samhället som lät det fortgå.

Och det händer fortfarande.

Vi brister i detta, och vi låter det fortgå vilket är ett otroligt svek.

Jag tror personligen att det har kulminerat under många år, då vi gjorde om skolan med större klasser, som under 1970-talet gjorde många barn osynliga.

Trygghet, är inget man med tvång lär sig, det växer man in i när man äger erfarenheten.

Våra reformer, är en god grundtanke och har gjort Sverige till ett av världens mest rättvisa land, men vi kan inte luta oss tillbaka på det utan det krävs hela tiden arbete och uppgradering. Världen och vi själva förändras, utvecklas och moderniseras, och så måste även våra reformer göra.

Vi måste ge tid till våra barn och ungdomar. Vi måste ge tid till dessa fina människor som ska möta livet som vuxna individer och själva kunna njuta av vad livet kan ge.

En stor viktig sak är att återinföra skolsköterskan och skolkuratorn. Och dessa ska kunna finnas på skolorna dagtid alla timmar då det finns barn i lokalerna!

Dessa viktiga personer, som barnen/ungdomarna kan vända sig till, som är bekanta ansikten och som man kan "smita till" under skoltid. Utan att behöva vänta på att någon annan ska ingripa, eller ringa till en socialtjänst man inte vet något om.

Kostnaden är ringa, om man jämför med att det istället senare kan bli ett helt liv som behöver samhällshjälp. Och inte bara för det. Varför ska man inte kunna få må bra i sitt liv, att ha få hjälp med en bra start i livet?

Jag har precis blivit medlem för föreningen maskrosbarn. Men självklart kommer jag att fortsätta ta del av debatten, och försöka hjälpa till med att belysa detta.

Som ersättare i en socialnämnd, vet jag hur viktigt detta är.

Som medmänniska och fd kontaktmamma till 8 flickor, vet jag hur viktigt detta är.

Enligt en rapport från Folkälsoinstitutet i fjol lever 385 000 barn med föräldrar som är i riskzonen för alkoholmissbruk.

http://www.maskrosbarn.org/

vänligen Liza

Nu börjar jag känna igen Folkpartiet.

2009-08-03T02:45:00.000-07:00

Jag misstänker starkt, att det talas och diskuteras vilt om Jan Björklunds (fp) önskan om att ge miljarder till skola, vård och omsorg.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Har aldrig riktigt förstått att Folkpartiet har varit så ivriga på att tillhöra en allians, som inte stämmer med deras egen ideologi. Kanske, börjar man nu inse att man är helt fel ute med att gå i moderaternas bakhasor. Å andra sidan är det val nästa år, och det är dags att profilera sig själva, för att öka positionens kraft.

Nej, jag är inte ironisk, det här är spännande och intressant. När jag läser den politiska historiens gång och ideologier ställer jag mig ofta frågan om hur ett mittparti blev så höger, men det är väl tidens tand, värderingar förändras och olika grupper bryter nya vägar.

Med Jan Björklunds önskan, ser jag skymten igen av ett Folkparti jag har haft i min föreställning, och en inställning som liknar den jag vet finns i de folkpartister jag känner.

Min fd svärmor, Folkpartisten Britta Gunnarsson, som hade många år i bl a landstinget, är den som jag har närmast i utbyte av funderingar. Och visst, inte är vi överens politiskt i allt, men när det gäller just vård, skola och omsorg är inställningen mycket lika. Och den har inte överenstämt med en M eller C.

Det ska bli väldigt spännande att se hur detta utvecklar sig, och huruvida Björlund kan stå sig stark mot M och C, för det kommer antagligen att blåsa kuling runt honom nu. Själv hyllar jag som socialdemokrat denna goda inställning, som är hjärtefrågor för oss sossar.

Men, det ska finansieras, och då kommer nästa fråga. Hur har man tänkt sig?

Efter några års förbannande över sossarnas skattepolitik, måste väl Björklund nu till skam erkänna att man inte kan finansiera utgifter utan inkomster. Pengarna ska komma någonstans ifrån.

Vin o Spritpengarna är slut, dessa miljarder som skulle för en stund hålla skenet uppe till att klara landets ekonomi utan de skattepengar som som ströps som inkomst.

Vi socialdemokrater, måste prata och berätta mer om, på ett enkelt sätt, hur skattepengen används, hur den ger oss trygghet och välfärd, hur vi delar bördan med "vi bidrar efter förmåga" och hur mycket detta system gagnar oss. Sverigemodellen är fantastisk, den gör oss till en av världens mest rättvisa land, och det ska vi socialdemokrater med stolthet fortsätta att driva.

Jag välkomnar Björklunds önskan, och jag välkomnar en het debatt i detta viktiga, som är kärnan för vår välfärd.

vänligen Liza